Om jag visste då vad jag vet nu

Det var liksom aldrig något vi pratade om, min syster stamning. Jag vet att det var logopedbesök ibland, men inget som det talades högt om. Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Hur hennes stamning nästan kvävde henne av ångest. Hur sociala sammanhang fick henne att stanna hemma. Alltså vi förstod ju, men vi förstod ändå inte. Där och då hjälpte det ju henne om jag ringde telefonsamtal för henne eller beställde maten på restaurangen, för ångesten gjorde att hon inte vågade.
 
När min syster mådde som värst så var jag själv tonåring och gjorde väl allt för att inte vara hemma. Det är något jag känner en enorm skuld över idag, att jag var mitt uppe i mitt egna och inte förstod, eller ville förstå, hur förjävligt hon hade det. Inte nog med att hon hade andra ”tonårsbekymmer”, som att hitta sin plats i livet, umgås med vänner, träffa killar, hon försökte också tackla sin stamning. Och hur livet i skolan var vågar jag knappt tänka på. Till slut vet jag att hon fick stöttning av lärarna på gymnasiet genom att hon inte behövde redovisa muntligt inför hela klassen, men varför var hon själv tvungen - att som barn/ungdom - be om hjälp? Stamning är ett funktionshinder - varför reagerade ingen lärare och berättade om vad hon hade för rättigheter?
 
Tänk om jag visste då, vad jag vet nu. Då hade jag skrikit mig blå för att se till att hon fick det stöd hon hade behövt. Inte hjälp för att ”bota” stamningen (som man länge trodde skulle kunna gå över med olika tekniker) utan stöd och verktyg för den sociala ångest som växte sig allt starkare under tonåren och för rätt stöd i skolan så hon hade haft samma förutsättningar som sina klasskamrater.
 
Idag har hon ett enormt stort stödsystem och hon brukar säga att hon har en andra familj, sin stamningsfamilj. För hur än jag försöker sätta mig in i hur hon har det så kan jag nog aldrig riktigt förstå.
 
Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Då hade jag berättat för min lillasyster följande:

  1. Att stamma är inget som skall hindra dig från att nå dina drömmar. Men för att du skall få samma förutsättningar som alla andra så skall jag berätta för dig om vad du har för rätt till stöd i skolan och om du vill, så ska jag följa med dig och prata med varenda lärare.
  2. Vi lyssnar på dig. Vi låter dig prata färdigt. Om du möter någon som inte behandlar dig med respekt så skall du stå upp för dig själv och fortsätta prata till punkt. Om du fortfarande inte får respekt så skall du vända ryggen och gå. Och om du inte orkar stå upp för dig själv, så skall jag stå bakom dig och stötta dig.
  3. Det finns ett enormt nätverk över hela världen och stöd i olika stamningsföreningar. Det finns tjejgrupper, ungdomsläger och stödgrupper för vuxna som stammar. I dessa grupper finns kärlek, respekt och förståelse och du kan hitta stöd där som du inte har känt förut.  
  4. Det är helt normalt att känna att sociala sammanhang är jobbiga, men det finns verktyg och stöd att få i olika former av terapi eller andra hjälpmedel. Social ångest och psykisk ohälsa är något som också är viktigt att prata om och om du mår dåligt, så finns jag här för att stötta dig så du kan få rätt hjälp.
  5. Jag kommer fortsätta prata högt om stamning och hur viktigt det är att vara tolerant och respektfull vid ett möte med någon som stammar. Det gör jag för dig, för din stamningsfamilj och för hela samhället. Jag kommer fortsätta att sprida din historia, för du är en inspiration för mig.

Till dig som också är anhörig: våga prata om stamning med ditt barn, din syster, din bror eller din vän. Det är första steget. Berätta sedan om #Projektprata och vad det finns för stöd. Tack vare att min syster började prata om sin stamning så började även hennes nära och kära prata om stamning och psykisk ohälsa. Allting som vi alltid känt till, men som vi aldrig har pratat om. Förrän nu.
 
Alexandra, 28 år. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv