Ingen gjorde något

Hej, jag heter Ilirjane Haziri, jag är 21 år gammal och bor i Växjö. Jag studerar integration och mångfaldsstudier på linnéuniversitetet i Växjö. 

Min historia om min stamning började från barndomstid, det har alltid varit en del av mig. Men min stamning har minskat mycket sedan den tiden. Jag har så mycket att berätta om min uppväxt, händelser och mycket annat. Jag ska försöka berätta så mycket jag kan om allt jag upplevt. 

Jag kan börja med hur skoltiden varit för mig. Det har inte varit lätt för mig i skolan, när det gäller den muntliga delen. Det är så många gånger jag velat räcka upp handen, men skammen dominerade alltid. Muntliga presentationer var det värsta för mig. Jag ville aldrig göra dem, för jag visste att jag skulle få dem där konstiga blickarna, folk som stirrar, inklusive läraren. Jag hatar den blicken jag får när jag väl stammar, som om det är synd om mig, som om jag är jättekonstig! Från klass 1 tills nu har jag upplevt detta hela tiden, och det kommer antagligen fortsätta ända tills människor lär sig om vad stamning är och att det inte är ovanligt. 

Jag blir förbannad av att aldrig lärarna åtminstone hjälpte mig eller förstod mig, eller ens frågade om min stamning. Man kände sig som en osynlig människa som ingen såg. Varför förde dem inte mig vidare till någon kurator som kanske skulle kunnat föra mig vidare till en logoped. Ingen gjorde något. Inte ens mina föräldrar gjorde något, eller ens frågade mig. Inget barn ska gå igenom detta. 

Idag fortsätter jag leva med min stamning, och det är inget jag känner skam för. Jag utmanar mig själv genom att vara med på allt muntligt, även om de tar lite extra tid, så får andra acceptera det. Min nyckel till framgång är att utsätta mig vid de tuffa situationerna och utmana mig själv för att vara mer bekväm vid att prata framför folk och inte känna skam. Det viktigaste av allt är att min stamning kommer alltid vara en del av mig och jag har lärt mig att acceptera det. 

Jag önskar att många fler hade kunskap om vad stamning innebär och vad orsakerna till stamning är. Med den kunskapen kommer man se stamning som inte något ovanligt och börja förstå människor som lider av den. Det är viktigt att man accepterar varandra för våra olikheter och börja stötta varandra istället. Det är så ett samhälle mår bättre och utvecklas på ett positivt sätt.

Ilirjane, 21 år. 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv