Varför ska det vara så svårt?

I dag gjorde jag det igen. I dag stod jag åter igen framför en grupp och höll i en presentation eftersom mitt arbete kräver det. Och det är med en skräckblandad förtjusning jag gör det. För en del av mig tänker "go, go, go! Du kan det här! Och när du stammar - so what?!" Men samtidigt tänker en annan del "nej, nej, nej! Det här går inte! För tänk när du stammar!"

Jag blir så innerligt trött på dessa tankar, på denna ständiga oro, och rädsla, på detta självhat, denna självförakt. Jag är 37 år gammal, har en magisterexamen från universitetet, har två fina barn, ska snart gifta mig och bor i ett stort, fint hus och ändå låter jag min stamning påverka mig, drabba mig så hårt att jag ser ner på mig själv, att jag känner mig misslyckad och värdelös.

Åh så arg jag blir på detta! För varför skulle jag vara misslyckad för att jag stammar? Det är inget fel med att stamma! Lika lite som det är fel med att se dåligt eller höra dåligt. Men varför slår jag då på mig själv? Varför är jag så hård mot mig själv? Stamningen är ju en del av mig. Och det är ingen dålig del. Den bara är. Finns där. Inget mer. Inget annat.

Varför ska det då vara så förbannat svårt att acceptera denna del av mig själv?

Maria, 37

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv