Att vila och vinna världen samtidigt

Vid fyrtioett års ålder har jag för andra gången i mitt liv valt att ta en time-out från min kamp mot stamningen. (Den första var för ganska precis ett år sedan i samband med en period av utmattning, som förstås drog med sig mitt tal ner i landet där allt är nyckfullt, osäkert och skambelagt...)

Mitt förhållningssätt har alltid varit att kämpa, fronta, sällan låta mig hindras av min funktionsnedsättning. Jag har gjort mer än jag vågat i hela mitt liv och ångrar nästan ingenting, även om det ofta lämnat mig med ärr. 

Mitt problem har handlat om en obalans mellan att försöka acceptera det jag inte kan förändra (den lilla biologiska predestinationen för talrubbningar) och mitt dumdristiga mod att, trots smärtsamma erfarenheter, ändå försvara vunnet land och flytta gränsen för det möjliga, framåt.

Två veckor in på min nu självvalda paus från att tala i offentliga sammanhang (jag har ett knäppt jobb där jag likt en självföraktande Demostenes regelbundet håller utbildningar, informerar och föredrar ärenden för stora grupper) börjar jag känna ett visst lugn igen. Jag är inne i en förhandling med mig själv där jag försöker att få berättelsen om mitt modiga och bejakande jag att samsas med en snällare och mer tillåtande infallsvinkel på livet, som gör talet till mindre av en prestation. 

Att det tagit mig så många år att nå hit...

Jag lägger den operativa delen av projektet lite åt sidan just nu, men ska från och med imorgon, med stolthet, bära min #projektprata-hoodie (som tillsammans med jobbkaffemuggen kom med posten idag!) som en påminnelse till mig själv om att det är tillåtet att både vila och vinna världen samtidigt. 


Adrian, 41 år.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv