Ett tecken att man inte var ensam

Jag har stammat sedan jag var elva år, känner ingen i min närhet som stammar och har aldrig träffat någon som stammar. Har länge trott att det har varit fel på mig, har alltid känt mig så annorlunda. I somras så blev jag less, efter 16 år med att sopa ”problemet” under mattan och faktiskt möta det jag har negligerat i alla dessa år - min stamning. Jag stammar inte så mycket, det var mer när jag var yngre, men stamningen är som dagsformen för mig, ibland bättre, ibland sämre.

Jag uppsökte logoped (hade aldrig varit hos en logoped förut) för att jag var less på att stamma, jag tänkte att nu är jag ju inte ett barn längre, nu är jag ju vuxen och då måste man kunna prata flytande, annars kan man ju inte ta mig seriöst. Jag tänkte att logopeden kunde ”bota” min stamning och att all dålig självkänsla och självförtroende skulle vara putsväck och att allt skulle bli bra.

Men ack så fel man kan ha, efter första besöket så fick jag en panikattack dagen efter, jag grät och kände mig misslyckad. Min logoped hade berättat för mig att det finns ingen ”quick-fix”, utan stamningen kommer troligen följa med mig resten av livet. Allt blev svart för mig, det var som att få en dödsdom. Allt det jag hade sopat under mattan under alla dessa år kommer jag alltså behöva leva med.

Eftersom att jag inte stammar så jättemycket så började vi jobba med orsaken och börja gräva i det förflutna. Efter de tre första besöken så kände jag mig så trött, det kändes jobbigt och tungt. Jag fortsatte att gå på besöken och tillslut så vände det.

Allt ont jag har tänkt och känt om mig själv har sakta men säkert börjat lämna mig. Att börja bli vän med min stamning och framför allt bli en bättre vän till mig själv, jag jobbar på det.

I samma veva så upptäckte jag er, #ProjektPrata. Det var som att det var tecken, att man inte är ensam.

Frida, 27 år.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lyra » Isberget:  ”Oh vilken härlig text! ”

  • William Lemoine » Isberget:  ”Jag har en stämma, som har jagat mig hela livet...den har skapat mig, format mig..”

  • Svea » Chris from Canada :  ”Jag blir lite ledsen när jag läser din text för du verkar vara en fantastiskt tr..”

  • Anders » Ett tecken att man inte var ensam:  ”Bra beskrivet, och gratulerar till din nya vän :) Allvarligt talat så är det väl..”

  • Anders » Chris from Canada :  ”I really feel for you and can recognize at least parts of what you describe from..”

Bloggarkiv