Min absoluta rätt

Jag, född 1947, och stammade rejält och i ökande omfattning under hela barndoms-, ungdoms- och ung vuxentid. Under de åren blev jag “botad” sisådär fem gånger under den tid, av vilket man förstår att jag alltså inte blev “botad” alls såklart. En ganska stor del av min tillvaro centrerades kring min stamning och allt det i form av skräck, ovana och misslyckanden detta förde med sig. Och alla de där kasten mellan att vara vanlig och normal genom att hålla tyst eller t. ex att sjunga i bandet å ena sidan och till att bli ett monster med den förvridna tystnaden när jag gärna ville säga något å den andra! Så klart jag tystnade! Jag höll i princip tyst i nio år, mellan 13 och 22.
 
När jag fick höra att stamningen inte skulle försvinna, vilket många städse lovat, blev jag förstås först iskall och stel och sedan så förunderligt lycklig över att jag slapp jaga det där bedrägliga flytet mer i livet, för det var ändå ingen idé. Jag fick ta mig min plats i den mänskliga gemenskapen i vilket fall som helst – det var mitt ansvar inför mig själv och inför dem som tyckte om mig. Nej, jag har inte gjort någon resa, för jag reser den dag som idag är. Jag lever aktivt med att säga det jag vill, när jag vill, till den jag vill och på det sätt som är mitt eget. Det är min absoluta rätt, och det tycks faktiskt inte vara någon som försöker neka mig det heller. Nå, de kanske inte törs, men än mer tror jag på att de faktiskt inte ens vill det!
 
Och på den vägen är det och med tiden skattade jag mig lycklig för att jag stammar för det har varit och är så enormt lärorikt i min strävan att lära känna mig själv och andra. Liksom så många som stammar valde jag faktiskt just detta jag kan så mycket om fick bli mitt professionella livsverk. Jag arbetade som logopedisk psykolog, mest kliniskt förstås, men också undervisande och handledande på Sahlgrenska universitetssjukhuset och inom logopedprogrammet här. Och i styrelser etc. Och jag är minst lika skeptisk som mina fantastiska lärare, Charles Van Riper och Courtney Stromsta var.
 
Jag VET ju att stamning och stamningsproblematik är fantastiskt individuellt och att kunskaperna om stamning är försvinnande små i samhället, fast det faktiskt blivit bättre än det var. Men lik förbannat är det två ting jag hör oftast är frågor om stamningens orsak och varför man inte stammar när man sjunger. Men såklart “varför” är vår kulturs chimär, för innan man kan ställa den frågan måste man ju fråga om om, vad, när, och hur för den enskilde, men det kanske tar för lång tid för våra önskningar att få snabba svar?  Men detta googlar man inte på, lika lite som att man googlar på begreppet “kärlek” för att få fullständighet i svaret. Ja, jag kan nog hålla på tills helvetet blir bottenfruset! Fast de får väl rätt till sist, de som ”botade mig”. För när jag dött lovar jag att aldrig stamma mer. 

Anders, 72 år

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lyra » Isberget:  ”Oh vilken härlig text! ”

  • William Lemoine » Isberget:  ”Jag har en stämma, som har jagat mig hela livet...den har skapat mig, format mig..”

  • Svea » Chris from Canada :  ”Jag blir lite ledsen när jag läser din text för du verkar vara en fantastiskt tr..”

  • Anders » Ett tecken att man inte var ensam:  ”Bra beskrivet, och gratulerar till din nya vän :) Allvarligt talat så är det väl..”

  • Anders » Chris from Canada :  ”I really feel for you and can recognize at least parts of what you describe from..”

Bloggarkiv