Isberget

Livet hade varit lättare om hon hade hetat Sara, ett namn som bara rinner ut ur munnen.Hon hade varit tyst länge, ja så länge hon kunde minnas. Hon väntade på att det skulle gå över, väntade på att kunna säga precis de ord hon ville.
 
Hon kunde många synonymer. Små korta meningar hade hjärnan lärt sig att skriva om automatiskt och sållade snabbt bort de hårda konsonanterna, särskilt de dubbla. Det blev ju inte alltid precis det hon menade och hjärnan lade till ibland, fyra är ju så litet mer än tre. Hon var ”nästan 14” redan dagen efter hon fyllde 13 år. 
 
Långa meningar blev inte sagda. När omformuleringen var klar var ämnet inte längre aktuellt. Det värsta var de misslyckade försöken då andra fyllde i, välmenande men helt fel. Då var det lättast att bara hålla med.
 
I snabbköpsaffärer var hon trygg. Nästan osynlig kunde hon plocka varor och betala utan att behöva säga ett ord. Telefoner var skrämmande, hon låtsades att hon kommit hem litet senare för att slippa svara. Hon förnekade att hon hade någon, då hon vid en fråga kände numret haka upp sig redan inne i huvudet.
 
Hon skickades till stadens talpedagoger och övade hakavslappning och släpande sammanbundet tal. De sa inget om Isberget.
 
Efter mer än 20 år i detta inåtvända tillstånd började hon försiktigt intressera sig för omvärlden. Där fanns människor som inte kunde gå eller se eller höra eller hade för stor näsa. Där fanns rädda människor som inte stammade alls.

Hon blev osäker på om hon verkligen skulle förvandlas till en självsäker, stark och djärv individ den dagen stamningen försvann.  Hon läste om Isberget, stamning är som ett isberg, endast en niondel syns.

Hon upptäckte att hon hade tillåtit stamningen att helt styra sitt liv och sina tankar. Hon längtade ut. Hon började tala litet mer. Ibland kändes ett misslyckande nästan som en seger. Det knakade i Isberget.
 
Hon kontaktade en talpedagog, forskningen borde ju ha gått framåt på över 10 år. Han var en äkta göteborgare med ett gott förhållande till sin egen stamning. Hennes väntan var äntligen över. Det gällde inte att sluta stamma, det gällde att lära sig leva med det.

Han talade om att acceptera stamningen som en slags dialekt, det finns ju de som talar skånska hela livet utan att lida av det.  Problemet är inte stamningen själv utan rädslan för att stamma. Du kan lura rädslan. Hoppa i direkt, då kommer den av sig. Stamma extra mycket, frivilligt, i början av ett anförande. Sedan kan det inte bli värre, då kontrollerar du rädslan.
 
Hon fick i uppgift att notera alla ord som hjärnan skrev om eller undvek.
                      Tre blev fyra eller två
                      Träd nämndes bara vid namn eller som skog
                      Trottoar blev gata
                      Svåruttalade namn kom hon inte ihåg
               Greveost köptes bara färdigförpackad
               Krokodiler, de där sega röda, kunde man peka på
Listan blev skrämmande lång
 
Från denna stund fick hjärnan andra arbetsuppgifter. Ordomvandlaren blev undanskuffad till ett av de lediga hörnen. Den fick ibland skriva om ordningsföljden på orden för att underlätta starten, men den fick inte längre byta ut dem.
 
Hon köpte avsmakad greveost, sega grodor och krokofanter och tre flaskor vin och, i  anfall av övermod, en bit gruyere, en svår ost som hon inte ens kunde stava till. Hon talade, stammade och segrade och världen rämnade inte en enda gång.
Och Isberget steg.
 
Rädslan och beslutsamheten förde en ojämn kamp. Hennes medvetna övningar blev allt djärvare, hennes vapen var handling.
- Gör det, gör det ! skrek beslutsamheten.
- Det kan vara farligt, pep rädslan.
I brist på näring fick rädslan till slut ge sig av och tog med sig en bit av omdömet.
 
Hon blev pratoman, en som aldrig fick nog av att höra sin egen röst. Hon älskade att hålla kurser, de små fjärilarna i magen kändes bara spännande. Under diskussioner kunde hon ändra åsikt, om hennes egen redan var upptagen, bara för nöjet att argumentera. Hennes hjärna var nu så tränad i att hålla sig i bakgrunden när hon talade att den mist sin normala censurförmåga. Hon sa vad andra bara vågade tänka. Ingen tvivlade på hennes självförtroende, ibland trodde hon på det själv.
 
Isberget hade kommit upp och ner.
 
Karin, 74
Text skriven år 1989

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lyra » Isberget:  ”Oh vilken härlig text! ”

  • William Lemoine » Isberget:  ”Jag har en stämma, som har jagat mig hela livet...den har skapat mig, format mig..”

  • Svea » Chris from Canada :  ”Jag blir lite ledsen när jag läser din text för du verkar vara en fantastiskt tr..”

  • Anders » Ett tecken att man inte var ensam:  ”Bra beskrivet, och gratulerar till din nya vän :) Allvarligt talat så är det väl..”

  • Anders » Chris from Canada :  ”I really feel for you and can recognize at least parts of what you describe from..”

Bloggarkiv