Hur är det att stamma?

Vi tycker att det är viktigt att dela berättelser om hur det är att leva med stamning. Varje människas resa med sin stamning är unik och den kan se ut på olika sätt.

Här finns det möjlighet att dela med sig av sina upplevelser kring stamning och diskutera med andra som går igenom något liknande. Skriv en berättelse om en upplevelse du har haft, något du har lärt dig om stamning eller varför inte uttrycka dina tankar i en dikt? Stötta varandra och ge extra pepp till de som har det jobbigt. 

Även människor som inte stammar uppmuntras att dela med sig. Hur är det att leva med en partner, eller kanske en bror som stammar? Många som stammar lever i stor rädsla och skam för vad omgivningen ska tycka och kan hämmas från att ta plats i sociala situationer, inleda relationer och vara öppna om sin stamning. Ofta bryr sig inte människor inte alls. 

Skriv till #Projektprata och märk mejlet med "Berättelse om stamning". Bifoga gärna en bild. Det går också bra att kontakta oss via Facebook.  

 

2019 > 09

Mitt namn är Moa Holmberg, 21 år och kommer från Mönsterås. Jag studerar till socionom och läser även en del kriminologi.

När jag började studera på universitet så var det första gången under hela min skoltid som jag bad om extra resurser just på grund av stamningen. Jag ville ha andra alternativ till muntliga presentationer och en kommentar jag stötte på då var ”Men det är viktigt att du kan stå framför många människor och prata”. Det värsta i det här fallet är inte själva kommentaren utan att jag under hela mitt liv aldrig ens tänkt tanken att jobba med något där det muntliga har stor betydelse. Jag har alltid tänkt att jag aldrig kommer kunna ha ett sådant jobb, och det är ett exempel på hur min stamning har begränsat mig.

Även för mig har just skoltiden varit den tuffaste, på grund av många olika anledningar. Jag har känt mig annorlunda, begränsad och oförstådd. Jag har som många andra heller aldrig fått någon hjälp i skolan, jag har aldrig ens fått frågan om jag stammar. Jag önskar att någon lärare under alla mina år i skolan skulle vågat fråga mig, och framförallt hjälpt mig. Istället har jag fått blickar som bidragit till att jag istället är tyst och gör allt för att inte stamma.

Jag har hanterat min stamning på det sättet att göra allt för att undvika den, och det gör jag fortfarande. Jag byter ut ord, vänder och vrider på meningar just för att jag inte ska haka upp mig och börja stamma. Det är inget bra sätt för det är inget fel med att stamma, men för mig har det blivit ett invant beteende. Jag önskar att jag kunde säga att jag idag vågar hålla muntliga föredrag och alltid uttrycka min åsikt, men så är det inte. Jag undviker fortfarande i allra största mån muntliga presentationer och inte för att jag skäms, utan för att jag tycker att det är jobbigt. Jag mår dåligt av att behöva göra det och därför vill jag inte.

Något jag verkligen vill förmedla och framförallt till er i tonårsåldern. Tänk på vad du säger till andra, oavsett om det är en person som stammar eller inte. Jag har haft turen att inte få så många elaka kommenterar kring min stamning, men de få kommenterar jag har fått har satt sina spår. Kommenterar som jag än idag kan tänka tillbaks på och faktiskt må dåligt över, även om jag är väl medveten om att problemet inte är hos mig utan hos den personen som är elak. Så var snälla mot varandra och visa respekt. 

Jag vill också uppmana er alla till att läsa på mer om stamning så att du kan föra informationen vidare till din kompis, förälder eller någon annan i din omgivning. Det är på det sättet vi uppmärksammar stamning och gör det enklare för stammande personer och samhället överlag att acceptera stamning.

Läs hela inlägget »

Hej, jag heter Ilirjane Haziri, jag är 21 år gammal och bor i Växjö. Jag studerar integration och mångfaldsstudier på linnéuniversitetet i Växjö. 

Min historia om min stamning började från barndomstid, det har alltid varit en del av mig. Men min stamning har minskat mycket sedan den tiden. Jag har så mycket att berätta om min uppväxt, händelser och mycket annat. Jag ska försöka berätta så mycket jag kan om allt jag upplevt. 

Jag kan börja med hur skoltiden varit för mig. Det har inte varit lätt för mig i skolan, när det gäller den muntliga delen. Det är så många gånger jag velat räcka upp handen, men skammen dominerade alltid. Muntliga presentationer var det värsta för mig. Jag ville aldrig göra dem, för jag visste att jag skulle få dem där konstiga blickarna, folk som stirrar, inklusive läraren. Jag hatar den blicken jag får när jag väl stammar, som om det är synd om mig, som om jag är jättekonstig! Från klass 1 tills nu har jag upplevt detta hela tiden, och det kommer antagligen fortsätta ända tills människor lär sig om vad stamning är och att det inte är ovanligt. 

Jag blir förbannad av att aldrig lärarna åtminstone hjälpte mig eller förstod mig, eller ens frågade om min stamning. Man kände sig som en osynlig människa som ingen såg. Varför förde dem inte mig vidare till någon kurator som kanske skulle kunnat föra mig vidare till en logoped. Ingen gjorde något. Inte ens mina föräldrar gjorde något, eller ens frågade mig. Inget barn ska gå igenom detta. 

Idag fortsätter jag leva med min stamning, och det är inget jag känner skam för. Jag utmanar mig själv genom att vara med på allt muntligt, även om de tar lite extra tid, så får andra acceptera det. Min nyckel till framgång är att utsätta mig vid de tuffa situationerna och utmana mig själv för att vara mer bekväm vid att prata framför folk och inte känna skam. Det viktigaste av allt är att min stamning kommer alltid vara en del av mig och jag har lärt mig att acceptera det. 

Jag önskar att många fler hade kunskap om vad stamning innebär och vad orsakerna till stamning är. Med den kunskapen kommer man se stamning som inte något ovanligt och börja förstå människor som lider av den. Det är viktigt att man accepterar varandra för våra olikheter och börja stötta varandra istället. Det är så ett samhälle mår bättre och utvecklas på ett positivt sätt.

Ilirjane, 21 år. 

Läs hela inlägget »

Det var liksom aldrig något vi pratade om, min syster stamning. Jag vet att det var logopedbesök ibland, men inget som det talades högt om. Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Hur hennes stamning nästan kvävde henne av ångest. Hur sociala sammanhang fick henne att stanna hemma. Alltså vi förstod ju, men vi förstod ändå inte. Där och då hjälpte det ju henne om jag ringde telefonsamtal för henne eller beställde maten på restaurangen, för ångesten gjorde att hon inte vågade.
 
När min syster mådde som värst så var jag själv tonåring och gjorde väl allt för att inte vara hemma. Det är något jag känner en enorm skuld över idag, att jag var mitt uppe i mitt egna och inte förstod, eller ville förstå, hur förjävligt hon hade det. Inte nog med att hon hade andra ”tonårsbekymmer”, som att hitta sin plats i livet, umgås med vänner, träffa killar, hon försökte också tackla sin stamning. Och hur livet i skolan var vågar jag knappt tänka på. Till slut vet jag att hon fick stöttning av lärarna på gymnasiet genom att hon inte behövde redovisa muntligt inför hela klassen, men varför var hon själv tvungen - att som barn/ungdom - be om hjälp? Stamning är ett funktionshinder - varför reagerade ingen lärare och berättade om vad hon hade för rättigheter?
 
Tänk om jag visste då, vad jag vet nu. Då hade jag skrikit mig blå för att se till att hon fick det stöd hon hade behövt. Inte hjälp för att ”bota” stamningen (som man länge trodde skulle kunna gå över med olika tekniker) utan stöd och verktyg för den sociala ångest som växte sig allt starkare under tonåren och för rätt stöd i skolan så hon hade haft samma förutsättningar som sina klasskamrater.
 
Idag har hon ett enormt stort stödsystem och hon brukar säga att hon har en andra familj, sin stamningsfamilj. För hur än jag försöker sätta mig in i hur hon har det så kan jag nog aldrig riktigt förstå.
 
Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Då hade jag berättat för min lillasyster följande:

  1. Att stamma är inget som skall hindra dig från att nå dina drömmar. Men för att du skall få samma förutsättningar som alla andra så skall jag berätta för dig om vad du har för rätt till stöd i skolan och om du vill, så ska jag följa med dig och prata med varenda lärare.
  2. Vi lyssnar på dig. Vi låter dig prata färdigt. Om du möter någon som inte behandlar dig med respekt så skall du stå upp för dig själv och fortsätta prata till punkt. Om du fortfarande inte får respekt så skall du vända ryggen och gå. Och om du inte orkar stå upp för dig själv, så skall jag stå bakom dig och stötta dig.
  3. Det finns ett enormt nätverk över hela världen och stöd i olika stamningsföreningar. Det finns tjejgrupper, ungdomsläger och stödgrupper för vuxna som stammar. I dessa grupper finns kärlek, respekt och förståelse och du kan hitta stöd där som du inte har känt förut.  
  4. Det är helt normalt att känna att sociala sammanhang är jobbiga, men det finns verktyg och stöd att få i olika former av terapi eller andra hjälpmedel. Social ångest och psykisk ohälsa är något som också är viktigt att prata om och om du mår dåligt, så finns jag här för att stötta dig så du kan få rätt hjälp.
  5. Jag kommer fortsätta prata högt om stamning och hur viktigt det är att vara tolerant och respektfull vid ett möte med någon som stammar. Det gör jag för dig, för din stamningsfamilj och för hela samhället. Jag kommer fortsätta att sprida din historia, för du är en inspiration för mig.

Till dig som också är anhörig: våga prata om stamning med ditt barn, din syster, din bror eller din vän. Det är första steget. Berätta sedan om #Projektprata och vad det finns för stöd. Tack vare att min syster började prata om sin stamning så började även hennes nära och kära prata om stamning och psykisk ohälsa. Allting som vi alltid känt till, men som vi aldrig har pratat om. Förrän nu.
 
Alexandra, 28 år. 

Läs hela inlägget »

Hej! 

Mitt namn är Andrea och det är jag som har startat #Projektprata. Jag har stammat sedan jag var liten och kände mig länge väldigt ensam i det. Det var aldrig något som pratades om och jag levde med mycket skam och ångest. Det var först när jag träffade andra som stammade i min ålder som jag förstod att stamning inte var något konstigt eller negativt. Sedan ett par år tillbaka är jag aktiv i sociala medier där jag pratar mycket om stamning. Jag driver min personliga blogg andreasays.se och finns på Instagram under @aandreasays. 

För några månader sedan började jag fundera på vad jag mer kunde göra för att få fler att prata om stamning. Många som stammar lever i tystnad och i rädsla för hur människor runt omkring dem ska reagera, för det finns många felaktiga föreställningar som gör att bemötandet inte alltid är en bra upplevelse. Det är vanligt att människor som stammar blir hånade och imiterade, ofta för att omgivnigen inte vet vad det är som händer. Tyvärr gör detta att många känner sig hindrade från att träffa nya människor, ta plats i skolan och yrkesliv och andra situationer där muntlig kommunikation förväntas vara flytande.

Det är svårt att prata om saker som är jobbiga. Jag vet själv hur det var när jag mådde dåligt. Inte bara var det svårt att prata om, men jag hade bokstavligt talat också svårt för att prata. I många år var jag tyst; jag pratade endast om jag visste att jag inte skulle stamma, vilket var ganska sällan. Det var aldrig stamningen i sig som gjorde mig deprimerad, utan för mig har det alltid handlat om det jag valde att inte säga. Alla ord som hemsökte mig om nätterna, om och om igen, ältandes för att jag inte vågade säga dem. Alla stunder jag valde att sitta tyst i klassrummet och inte räckte upp handen en enda gång under mina tre år på gymnasiet. Att inte berätta den där roliga historien, att undvika att hälsa på folk på fester, att be mina systrar att ringa samtal åt mig eller beställa mat åt mig på restauranger. Alla stunder som jag övertygade mig själv att jag inte kunde göra något bara för att jag stammade. Det åt upp mig inifrån. 

Jag trodde att jag var ensam med att känna så, men lite visste jag. När jag började att prata om stamning upptäckte jag en helt ny värld. Idag är många av mina vänner människor som stammar. Jag har rest till USA flera gånger för att närvara vid världens största sammandrag för människor som stammar och i somras volontärjobbade jag några veckor på ett läger för barn och ungdomar som stammar i Pennsylvania. Att vara runt andra som stammar är det bästa jag vet. Jag har hittat en familj, ett enormt stödsystem och jag är längre inte ensam. Där hittar jag styrka till att fortsätta prata om stamning och sprida kunskap till min omgivning. 

Med #Projektprata kan vi lära oss av varandra och se olikheter som något som kan föra oss samman istället för att sära på oss. Vi är alla bara människor. Det är när vi börjar prata som vi tillsammans kan arbeta mot en bättre värld där människor blir accepterade och inkluderade, respekterade och lyssnade på tills de har pratat klart. 

Oavsett om du är en person som stammar eller inte, välkommen. Tack för att du är här. Nu #pratar vi!

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv