Hur är det att stamma?

Vi tycker att det är viktigt att dela berättelser om hur det är att leva med stamning. Varje människas resa med sin stamning är unik och den kan se ut på olika sätt.

Här finns det möjlighet att dela med sig av sina upplevelser kring stamning och diskutera med andra som går igenom något liknande. Skriv en berättelse om en upplevelse du har haft, något du har lärt dig om stamning eller varför inte uttrycka dina tankar i en dikt? Stötta varandra och ge extra pepp till de som har det jobbigt. 

Även människor som inte stammar uppmuntras att dela med sig. Hur är det att leva med en partner, eller kanske en bror som stammar? Många som stammar lever i stor rädsla och skam för vad omgivningen ska tycka och kan hämmas från att ta plats i sociala situationer, inleda relationer och vara öppna om sin stamning. Ofta bryr sig inte människor inte alls. 

Skriv till #Projektprata och märk mejlet med "Berättelse om stamning". Bifoga gärna en bild. Det går också bra att kontakta oss via Facebook.  

 

2019 > 10

Vid fyrtioett års ålder har jag för andra gången i mitt liv valt att ta en time-out från min kamp mot stamningen. (Den första var för ganska precis ett år sedan i samband med en period av utmattning, som förstås drog med sig mitt tal ner i landet där allt är nyckfullt, osäkert och skambelagt...)

Mitt förhållningssätt har alltid varit att kämpa, fronta, sällan låta mig hindras av min funktionsnedsättning. Jag har gjort mer än jag vågat i hela mitt liv och ångrar nästan ingenting, även om det ofta lämnat mig med ärr. 

Mitt problem har handlat om en obalans mellan att försöka acceptera det jag inte kan förändra (den lilla biologiska predestinationen för talrubbningar) och mitt dumdristiga mod att, trots smärtsamma erfarenheter, ändå försvara vunnet land och flytta gränsen för det möjliga, framåt.

Två veckor in på min nu självvalda paus från att tala i offentliga sammanhang (jag har ett knäppt jobb där jag likt en självföraktande Demostenes regelbundet håller utbildningar, informerar och föredrar ärenden för stora grupper) börjar jag känna ett visst lugn igen. Jag är inne i en förhandling med mig själv där jag försöker att få berättelsen om mitt modiga och bejakande jag att samsas med en snällare och mer tillåtande infallsvinkel på livet, som gör talet till mindre av en prestation. 

Att det tagit mig så många år att nå hit...

Jag lägger den operativa delen av projektet lite åt sidan just nu, men ska från och med imorgon, med stolthet, bära min #projektprata-hoodie (som tillsammans med jobbkaffemuggen kom med posten idag!) som en påminnelse till mig själv om att det är tillåtet att både vila och vinna världen samtidigt. 


Adrian, 41 år.

Läs hela inlägget »

I dag gjorde jag det igen. I dag stod jag åter igen framför en grupp och höll i en presentation eftersom mitt arbete kräver det. Och det är med en skräckblandad förtjusning jag gör det. För en del av mig tänker "go, go, go! Du kan det här! Och när du stammar - so what?!" Men samtidigt tänker en annan del "nej, nej, nej! Det här går inte! För tänk när du stammar!"

Jag blir så innerligt trött på dessa tankar, på denna ständiga oro, och rädsla, på detta självhat, denna självförakt. Jag är 37 år gammal, har en magisterexamen från universitetet, har två fina barn, ska snart gifta mig och bor i ett stort, fint hus och ändå låter jag min stamning påverka mig, drabba mig så hårt att jag ser ner på mig själv, att jag känner mig misslyckad och värdelös.

Åh så arg jag blir på detta! För varför skulle jag vara misslyckad för att jag stammar? Det är inget fel med att stamma! Lika lite som det är fel med att se dåligt eller höra dåligt. Men varför slår jag då på mig själv? Varför är jag så hård mot mig själv? Stamningen är ju en del av mig. Och det är ingen dålig del. Den bara är. Finns där. Inget mer. Inget annat.

Varför ska det då vara så förbannat svårt att acceptera denna del av mig själv?

Maria, 37

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv