Hur är det att stamma?

Vi tycker att det är viktigt att dela berättelser om hur det är att leva med stamning. Varje människas resa med sin stamning är unik och den kan se ut på olika sätt.

Här finns det möjlighet att dela med sig av sina upplevelser kring stamning och diskutera med andra som går igenom något liknande. Skriv en berättelse om en upplevelse du har haft, något du har lärt dig om stamning eller varför inte uttrycka dina tankar i en dikt? Stötta varandra och ge extra pepp till de som har det jobbigt. 

Även människor som inte stammar uppmuntras att dela med sig. Hur är det att leva med en partner, eller kanske en bror som stammar? Många som stammar lever i stor rädsla och skam för vad omgivningen ska tycka och kan hämmas från att ta plats i sociala situationer, inleda relationer och vara öppna om sin stamning. Ofta bryr sig inte människor inte alls. 

Skriv till #Projektprata och märk mejlet med "Berättelse om stamning". Bifoga gärna en bild. Det går också bra att kontakta oss via Facebook.  

 

2019 > 11

Jag, född 1947, och stammade rejält och i ökande omfattning under hela barndoms-, ungdoms- och ung vuxentid. Under de åren blev jag “botad” sisådär fem gånger under den tid, av vilket man förstår att jag alltså inte blev “botad” alls såklart. En ganska stor del av min tillvaro centrerades kring min stamning och allt det i form av skräck, ovana och misslyckanden detta förde med sig. Och alla de där kasten mellan att vara vanlig och normal genom att hålla tyst eller t. ex att sjunga i bandet å ena sidan och till att bli ett monster med den förvridna tystnaden när jag gärna ville säga något å den andra! Så klart jag tystnade! Jag höll i princip tyst i nio år, mellan 13 och 22.
 
När jag fick höra att stamningen inte skulle försvinna, vilket många städse lovat, blev jag förstås först iskall och stel och sedan så förunderligt lycklig över att jag slapp jaga det där bedrägliga flytet mer i livet, för det var ändå ingen idé. Jag fick ta mig min plats i den mänskliga gemenskapen i vilket fall som helst – det var mitt ansvar inför mig själv och inför dem som tyckte om mig. Nej, jag har inte gjort någon resa, för jag reser den dag som idag är. Jag lever aktivt med att säga det jag vill, när jag vill, till den jag vill och på det sätt som är mitt eget. Det är min absoluta rätt, och det tycks faktiskt inte vara någon som försöker neka mig det heller. Nå, de kanske inte törs, men än mer tror jag på att de faktiskt inte ens vill det!
 
Och på den vägen är det och med tiden skattade jag mig lycklig för att jag stammar för det har varit och är så enormt lärorikt i min strävan att lära känna mig själv och andra. Liksom så många som stammar valde jag faktiskt just detta jag kan så mycket om fick bli mitt professionella livsverk. Jag arbetade som logopedisk psykolog, mest kliniskt förstås, men också undervisande och handledande på Sahlgrenska universitetssjukhuset och inom logopedprogrammet här. Och i styrelser etc. Och jag är minst lika skeptisk som mina fantastiska lärare, Charles Van Riper och Courtney Stromsta var.
 
Jag VET ju att stamning och stamningsproblematik är fantastiskt individuellt och att kunskaperna om stamning är försvinnande små i samhället, fast det faktiskt blivit bättre än det var. Men lik förbannat är det två ting jag hör oftast är frågor om stamningens orsak och varför man inte stammar när man sjunger. Men såklart “varför” är vår kulturs chimär, för innan man kan ställa den frågan måste man ju fråga om om, vad, när, och hur för den enskilde, men det kanske tar för lång tid för våra önskningar att få snabba svar?  Men detta googlar man inte på, lika lite som att man googlar på begreppet “kärlek” för att få fullständighet i svaret. Ja, jag kan nog hålla på tills helvetet blir bottenfruset! Fast de får väl rätt till sist, de som ”botade mig”. För när jag dött lovar jag att aldrig stamma mer. 

Anders, 72 år

Läs hela inlägget »

Jag har stammat sedan jag var elva år, känner ingen i min närhet som stammar och har aldrig träffat någon som stammar. Har länge trott att det har varit fel på mig, har alltid känt mig så annorlunda. I somras så blev jag less, efter 16 år med att sopa ”problemet” under mattan och faktiskt möta det jag har negligerat i alla dessa år - min stamning. Jag stammar inte så mycket, det var mer när jag var yngre, men stamningen är som dagsformen för mig, ibland bättre, ibland sämre.

Jag uppsökte logoped (hade aldrig varit hos en logoped förut) för att jag var less på att stamma, jag tänkte att nu är jag ju inte ett barn längre, nu är jag ju vuxen och då måste man kunna prata flytande, annars kan man ju inte ta mig seriöst. Jag tänkte att logopeden kunde ”bota” min stamning och att all dålig självkänsla och självförtroende skulle vara putsväck och att allt skulle bli bra.

Men ack så fel man kan ha, efter första besöket så fick jag en panikattack dagen efter, jag grät och kände mig misslyckad. Min logoped hade berättat för mig att det finns ingen ”quick-fix”, utan stamningen kommer troligen följa med mig resten av livet. Allt blev svart för mig, det var som att få en dödsdom. Allt det jag hade sopat under mattan under alla dessa år kommer jag alltså behöva leva med.

Eftersom att jag inte stammar så jättemycket så började vi jobba med orsaken och börja gräva i det förflutna. Efter de tre första besöken så kände jag mig så trött, det kändes jobbigt och tungt. Jag fortsatte att gå på besöken och tillslut så vände det.

Allt ont jag har tänkt och känt om mig själv har sakta men säkert börjat lämna mig. Att börja bli vän med min stamning och framför allt bli en bättre vän till mig själv, jag jobbar på det.

I samma veva så upptäckte jag er, #ProjektPrata. Det var som att det var tecken, att man inte är ensam.

Frida, 27 år.

Läs hela inlägget »

Mine is a story of "dold stamning" that kind of re-surfaced when I came to Sweden. I get stuck on the hard letters like 'c', 'k', 'p' and 't' so you can imagine what a nightmare it is to be Chris from Canada. I have various ways of getting around saying these words but people get the first impression that I am a bit strange. But once people get to know me things are fine. They get used to my little games but no one understands that what I am actually doing is hiding a stutter. And when I do get 'my tongue tied' I just joke it off. I was actually working at a university teaching classes and there I would just point to some words or write them on the board. The students thought I had a great teaching method because I took the time to point out key words. Honestly, I just couldn't say them.

I understand Swedish almost perfectly but speaking is a bit of a double disaster. In the early days I spoke but the combination of my accent and stuttering seemed to be so entertaining for people who had no problem laughing in my face. After awhile I just gave up. But this is leading to new problems when it comes to finding a job. After being downsized from the university job and taking another job where I was basically laughed at for over a year I was eager to find something better. But every job interview was the same. I gave a bad first impression because I was avoiding so many words (the nerves made it worse) and I couldn't get a job. So instead of persisting I once again tried to avoid the problem and I decided to go back to school and do another degree.

School wasn't the best way to hide my stuttering because teachers have their famous 'presentationsrundan' which is pure torture. Last year I finally flipped out. One teacher was basically forcing my name out of me and I got it out eventually. But I was so humiliated that I couldn't face anyone in my class the rest of the day. So I wrote a long post on Facebook and confessed to my hidden stuttering. I thought it would finally make me feel better. Those I am closest to in my class were really nice about it. But at the same time, older friends distanced themselves and I couldn't understand why.

Now, 1 year later, I am not sure things are any better. I don't see the friends in my class much and obviously I am single. My 'quirky' first impression doesn't work in dating. But I can't sit home alone so I try to get out. I started taking lindy hop lessons because that is superfun! But it is very social and I get stuck once again with having to introduce myself. So I have tried other dances and finally arrived at ballet, of all things, because those classes are social enough to fit the anxiety over my stuttering. I get to dance but the conversation is manageable.

So I guess the overall point of my story is that I get out and can function in society but I can never do this to the same extent as others. And this affects basically everything in my life. My stutter is constantly hidden and waiting to emerge and I put so much energy into avoiding it. Years and years of time and energy, in fact. Since it is getting harder, especially to find jobs, I have even thought of just leaving Sweden and going back to Canada and starting over again.

I am not really sure what to do because I wouldn't say I am doing anything to face the issue or try and get help. I assume this is the wrong way to go about it. But maybe through Projekt Prata I can get in touch with others or help out in some way. I am sure that others are living in the same way.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Lyra » Isberget:  ”Oh vilken härlig text! ”

  • William Lemoine » Isberget:  ”Jag har en stämma, som har jagat mig hela livet...den har skapat mig, format mig..”

  • Svea » Chris from Canada :  ”Jag blir lite ledsen när jag läser din text för du verkar vara en fantastiskt tr..”

  • Anders » Ett tecken att man inte var ensam:  ”Bra beskrivet, och gratulerar till din nya vän :) Allvarligt talat så är det väl..”

  • Anders » Chris from Canada :  ”I really feel for you and can recognize at least parts of what you describe from..”

Arkiv