Hur är det att stamma?

Vi tycker att det är viktigt att dela berättelser om hur det är att leva med stamning. Varje människas resa med sin stamning är unik och den kan se ut på olika sätt.

Här finns det möjlighet att dela med sig av sina upplevelser kring stamning och diskutera med andra som går igenom något liknande. Skriv en berättelse om en upplevelse du har haft, något du har lärt dig om stamning eller varför inte uttrycka dina tankar i en dikt? Stötta varandra och ge extra pepp till de som har det jobbigt. 

Även människor som inte stammar uppmuntras att dela med sig. Hur är det att leva med en partner, eller kanske en bror som stammar? Många som stammar lever i stor rädsla och skam för vad omgivningen ska tycka och kan hämmas från att ta plats i sociala situationer, inleda relationer och vara öppna om sin stamning. Ofta bryr sig inte människor inte alls. 

Skriv till #Projektprata och märk mejlet med "Berättelse om stamning". Bifoga gärna en bild. Det går också bra att kontakta oss via Facebook.  

 

Jag kommer snart stå på en scen, i ett lila-rött strålkastarljus, inför 250 personer. Evenemanget och kvällen kallas för ”världens snabbaste helkväll” och jag har blivit bokad att hålla en av mina föreläsningar på rekord-korta 15 minuter. Jag har förberett mig i flera veckor. Förutom att träna extra mycket på mina taltekniker så har jag inför denna föreläsning valt att våga använda humor. Jag tycker att det är svårt att vara rolig inför publik men eftersom jag vill utvecklas som talare så har jag denna gång valt att utmana mig själv och börja med ett humoristisk inslag.

Nu är det bara några minuter kvar. En ljudtekniker kommer fram och sätter på mig headsetet medan jag tittar mot konferenciern som underhåller publiken. Jag tackar teknikern när han lämnat mig vid sidan av scenen och jag andas djupt och långsamt. ”Du vill det här. Det är detta du kämpar för. Andas långsamt och kom ihåg dina taltekniker så kommer det gå bra” tänker jag medan pulsen dunkar i mina tinningar och jag får anstränga mig för att inte skaka i händer och ben. ”Och detta för oss in på kvällens spännande talare”. Konferenciern är iklädd frack och berättar med inlevelse om mig och min koppling till kvällens tema. Han slår ut med armen mot mitt håll och jag fastnar mitt i ett andetag när han ropar ut ”ge en stor varm applåd till den stammande retorikern, Filip Reineby”! Applåderna dånar, peppande musik spelas och jag kliver nervöst men bestämt upp på scenen och bländas direkt av strålkastarna. Jag ler, skakar hand med konferenciern och ser ut över publiken vars applåder långsamt dör ut. Tystnaden lägger sig och allas blickar riktas nu mot mig. ”Nu gäller det” tänker jag och tar ett djupt andetag och börjar.

”Vet ni vad höjden av ironi är”? Min fråga får som planerat inget svar. Det ligger en tyst förväntan i luften. Jag tar ett till djupt andetag och tänker ”hoppas dom skrattar nu” innan jag säger. ”Det är att boka en STAMMANDE retoriker till världens SNABBASTE helkväll”. Skratten ekar i lokalen. Jag pustar ut. Mitt skämt gick hem och jag ser på publikens leenden att dom gillar att jag vågat bjuda på mig själv. Mina taltekniker sviker mig inte, jag kommer nog bara fastna på några enstaka ord. Allt känns redan mycket bättre.

Under föreläsningens första minuter berättar jag om min egen resa det senaste åren. Hur jag i min ungdom lidit av min neuromotoriska talnedsättning och hur den påverkat mitt liv. Jag berättar hur jag tagit mig igenom tre års studier av retorik som bla inneburit att tala inför klassen varje vecka i 1,5 år. Hur jag det senaste åren helt på egen hand lärt mig 12 olika taltekniker som gör att jag idag kontrollerar min stamning till 90%. Taltekniker som jag kombinerat med mina retoriska kunskaper, hur jag drömt om att bli föreläsare och rådgivare och nu uppfyllt detta och hittills hjälpt tusentals att utveckla sitt mod och sin förmåga att kommunicera.

Jag berättar hur mitt liv med stamning lärt mig den hårda vägen att vår förmåga att kommunicera och göra vår röst hörd är helt avgörande för både karriär och personlig utveckling. Men att majoriteten av oss känner nervositet och rädsla inför att prata med den vi är kär i, den vi vill konfrontera, gå på arbetsintervju eller att tala inför andra och rädslan att göra vår röst hörd tvingar oss ofta till tystnad i dom situationer som betyder allra mest för vår utveckling och framgång. Publiken nickar instämmande och jag frågar om jag får äran att lära dom några taltekniker som dom kan använda för att hantera nervositet och tala mer med självförtroende. Jag får ett rungande ja tillbaka.

Några minuter snarare börjar föreläsningen gå mot sitt slut och nästan allt har gått enligt planeringen, det är bara finalen kvar. Jag tittar ned i golvet och tvingar mig själv att våga göra en längre konstpaus innan jag säger. ”Men inga taltekniker i världen spelar någon roll, om vi ändå inte vågar göra vår röst hörd”. Jag tittar upp på publiken och jag inser för en sekund att allt jag kämpat för och drömt om i flera års tid kommer ned till meningen jag nu ska säga. Jag tar ett sista andetag och betonar vartenda ord jag säger: ”Så när du tvivlar på om din röst och dina budskap kan göra någon skillnad för dig själv och andra. Då vill jag att du kommer ihåg. Att ingen. Ingen. Har förändrat världen till det bättre, genom att vara tyst.”

”Tack.”

Applåderna ekar och busvisslingar och hejarop hörs. Jag bugar och ler samtidigt som konferenciern entusiastiskt ropat ut mitt namn till publiken och uppmanar till fler applåder. Innan jag går av scenen lägger konferenciern en hand på min axel och viskar ”Fan vad bra du var”. I minglet efteråt kommer det fram personer från publiken. Vissa vill ha ett visitkort, andra vill ta en bild och andra vill veta mer om hur jag gjort för att bli föreläsare trots min stamning. Det känns smickrande och overkligt.

En kameraman som filmat och fotograferat under kvällen kommer fram och säger att han under åren har hört många föreläsare, men att få har varit så unga som mig och samtidigt levererat på en sådan hög nivå. Jag tackar ödmjukt men har svårt att ta emot komplimangen. Den kritiska rösten i mitt huvud som jag lärt mig att inte lyssna på inför och under mina föreläsningar gör sig nu i efterhand påmind. ”Lyssna inte på honom, du stammar och kommer aldrig lyckas som föreläsare, tro inget annat!” Även om jag ett år tidigare börjat kalla mig ”Den stammande retorikern” som ett sätt att neutralisera det faktum att jag stammar och som ett uppror mot den nedvärderande rösten så ekar tvivlen fortfarande i mitt huvud. Jag tackar honom och precis när han ska gå vänder han sig om och säger. ”Men du!”. Han ser bestämt in i mina ögon. ”Du borde faktiskt stamma mer när du föreläser, för nu märks det nästan ingenting”.

Han går och jag står ensam kvar. Den kritiska rösten i mitt huvud är plötsligt förvirrad. Jag lyssnar efter det hårda orden som vill fortsätta nedvärdera mig och berätta att min stamning är en belastning. Men nu hör jag ingenting. Det är första gången i mitt liv som någon sagt till mig att jag borde visa mer av min stamning istället för att kontrollera den. Jag som tränat i hela mitt liv på att inte stamma, något jag lyckats uppnå till nästan 100%. Nu blir jag plötsligt uppmanad att stamma mer för att ge ett trovärdigare intryck. En uppmaning som går emot allt jag lärt mig att tro på. Hans kommentar får tiden att stå stilla för ett ögonblick och jag tänker ”ta vara på den här stunden, kom ihåg det här”.

Jag tar mig igenom minglet av människor och går en bit bort där jag kan vara ensam en stund. Vi befinner oss flera våningar upp på ett stort hotell som har en inre utsiktsplats högt över hotellets restaurang på bottenvåningen. Jag lutar mig mot kanten och ser ut över hotellets arkitektur. Jag tänker på mobbningen jag fick utstå som barn och att jag under hela högstadiet aldrig fick vara med i några sociala sammanhang. Jag tänker att mobbningen är anledningen till att jag alltid drömt om att få vara huvudpersonen någon gång. Jag tänker på alla det utmaningar jag tagit mig igenom det senaste åren. Alla samtal, möten och tid jag lagt på att sprida mina budskap och träna på att kontrollera min stamning. Hur alla hundratals - tusentals timmar av träning och arbete sakta fört mig till den här kvällen. En kväll då jag ”den stammande retorikern” är en av huvudpersonerna. Jag hade inte varit här ikväll om jag inte hade vågat berätta för ”världen” om min stamning och nu uppmanas jag t o m att jag ska släppa kontrollen och våga stamma mer. Hur är det här möjligt?

”Där är han ju, han som alla pratar om”. Mina tankar avbryts och jag vänder mig om och ser chefen för organisationen som bokat mig som talare till ikväll. Han ger mig en kram och håller om mina axlar medan han lovordar mig inför sällskapet han har med sig. Var och en av dessa okända personer skakar min hand och berättar att min föreläsning inspirerat dom. En i sällskapet känner jag igen trots att jag aldrig träffat honom. Han är känd entreprenör och VD på ett av Sveriges största företag och jag blir lite ”starstrucked”. Han säger att talteknikerna och det mentala råden jag delade med mig av kommer vara till stor hjälp i hans kommande föredrag på jobbet. Jag förstår knappt att jag får möjligheten att träffa dessa framgångsrika människor och att dom säger dom här snälla sakerna om mig. Jag tänker också att jag hade aldrig kunnat lära honom detta, om jag inte hade stammat och vågat följa mina drömmar. Kvällen, lovorden, uppmaningen att stamma mer och mötet med dessa framgångsrika människor får det att snurra i mitt huvud. Sällskapet går vidare mot minglet jag precis lämnat och jag säger att jag kommer strax.

Jag tittar återigen ut över byggnadens fantastiska arkitektur. Jag lyssnar efter den kritiska rösten i mitt huvud. Men den hörs fortfarande inte. Jag känner mig för första gången sedan jag började föreläsa (kanske för första gången i mitt liv), fri. Rösten i mitt huvud som varje dag i hela mitt liv påpekat min stamning verkar själv ha tappat talförmågan. Känslan att övervinna det rädslor och utmaningar jag tagit mig igenom det senaste åren kan inte jämföras med jag känner nu. Jag har övervunnit den nedvärderande rösten i mitt huvud som hånar min stamning. Nu när jag för första gången får höra att min stamning verkligen är en styrka, att jag ska ”glömma” mina taltekniker och låta mig till 100% bli ”Den stammande retorikern - då hör jag något jag aldrig hört förut. En röst som någonstans där inne tyst säger ”du klarade det Filip”. 

Jag andas ut, ler och tänker ”det blir kanske bra det här ändå”.

Filip Reineby

Läs hela inlägget »

På högstadiet brukade jag och mina vänner åka till Mc’Donalds efter skolan. Jag kände mig så vuxen när jag kunde åka dit utan mamma eller pappa och beställa vad jag ville ha helt själv. Jag kunde ta två glassar utan att behöva be om lov. Jag hade alltid ätit Lilla menyn med hamburgare. Jag ville aldrig prova något nytt, det var ju så gott. Men nu, när jag stod där själv och skulle beställa, knöt det sig i magen.

Ordet hamburgare har ju bokstavsordningen M-B som är ett ljud som jag alltid fastnar på. Jag har svårt att säga min bästa kompis namn, AmaNDa och lika svårt att ropa på min kusin, ANDreas. Mina kompisar beställde före mig och när det till slut blev min tur, vad hände? Utan att tänka beställde jag en Lilla menyn med en... cheeseburgare (!!). Och jag gillade inte ens cheeseburgare, osten tog ju över hela smaken. Men skammen över att stå på Mc’donalds och inte få fram ordet ”hamburgare” var större än att äta något jag egentligen inte gillade. Jag minns att det smakade illa och att jag försökte peta bort osten lite snyggt utan att någon skulle märka, för jag ville inte erkänna att jag beställt något jag inte gillade.

Idag, 17 år senare äter jag fortfarande cheeseburgare och idag tycker jag till och med att det är godare. Jag lärde mig att gilla det mer, för alternativet, att beställa något som jag inte kunde säga, fanns helt enkelt inte. 

När jag tänker tillbaka på mitt liv och hur stamningen har påverkat mig, finns det två sidor. Det finns först den sidan som har gjort och fortfarande gör ont, exempelvis de som har härmat eller skrattat åt mig eller rynkat på näsan när de hör att jag stammar. Det gör också ont när någon fyller i ord (och ibland fyller i fel ord) eller när någon säger att de förstår hur det känns att stamma för de brukar också göra det när de är stressade eller nervösa. Jag vet att den kommentaren troligtvis kommer från välvilja (att jag inte ska känna mig ensam) men för mig är det bland det jobbigaste som finns att höra. Jag brukar likställa det med att säga till en blind person att man förstår för ”jag ser också väldigt dåligt i mörker”. Det är inte samma sak och det sårar mig oftast mer än vad folk förstår. Jag kan ägna rader och åter rader och berätta vilka sköra punkter jag har gällande min stamning. Det är verkligen min akilleshäl och ska man såra mig så är det där man ska trycka till.

Men den andra sidan av min stamning, den som inte gör ont, där finns en stolthet och en envishet som jag började utveckla med hjälp av min samhällskunskapslärare Hans. Jag kom från en låg- och mellanstadieskola där eleverna skrattat åt mig och från en högstadieskola där jag inte behövde prata inför någon. De tillät mig att gömma mig bakom min stamning, vilket jag där och då varit så tacksam över. När jag började på gymnasiet minns jag paniken och min iver att övertala lärarna att jag inte skulle behöva prata inför någon.

När samhällskunskapen började och jag mötte Hans, då sa han nej. Jag skulle genomföra alla muntliga moment precis som alla andra men med viss modifikation. I årskurs ett fick jag stå framme vid tavlan och redovisa precis som alla andra, samma uppgift, samma material men jag behövde bara redovisa inför honom. Efter ett tag fick jag välja en vän som också satt med och lyssnade. Samtidigt gav Hans mig råd att försöka hitta det sätt som fungerade bäst för mig när jag skulle prata inför folk. Fungerade det bäst att läsa innantill eller memorera? Ha stödord eller stödbilder? Det har runnit många tårar inför de muntliga redovisningarna och jag minns alltid hjärtklappningen vid varje ny kursstart om läraren sa att kursen innehöll ett muntligt delmoment. Allt eftersom kurserna avlöste varandra, fyllde han på i klassrummet. I årskurs tre stod jag framför hela klassen och vissa gånger stammade jag inte ens alls. Hans hade hjälpt mig att hitta min teknik och samtidigt gett mig mod att vara den jag är och insikten att jag aldrig behövde skämmas. Jag var precis som alla andra, jag behövde bara lite längre tid att prata ibland och det var ok. 

Den teknik jag arbetade fram är att jag memorerar allting och har små, enstaka stödord. Jag har lärt mig att min stamning minskar när jag pratar på fri hand och när får jag välja mina ord själv. Att Hans inte tillät mig att gömma mig och därigenom utvecklade mig och mitt tal, gav mig modet att ta ett jobb som ungdomsreporter där jag tvingades intervjua främmande människor på stan. Det gav mig också modet att sätta mig i kassan på Hemköp och på senare år också modet att stå och prata inför 100 okända personer i arbetsrelaterade sammanhang. Min resa till där jag är idag, började med Hans envishet och hans tro på mig.

Det har jag honom allt att tacka för, fler lärare borde vara som Hans. Och idag, då skulle jag faktiskt våga beställa en hamburgare, om jag nu skulle bli sugen på det. 

Malin Nyberg

Läs hela inlägget »

Livet hade varit lättare om hon hade hetat Sara, ett namn som bara rinner ut ur munnen.Hon hade varit tyst länge, ja så länge hon kunde minnas. Hon väntade på att det skulle gå över, väntade på att kunna säga precis de ord hon ville.
 
Hon kunde många synonymer. Små korta meningar hade hjärnan lärt sig att skriva om automatiskt och sållade snabbt bort de hårda konsonanterna, särskilt de dubbla. Det blev ju inte alltid precis det hon menade och hjärnan lade till ibland, fyra är ju så litet mer än tre. Hon var ”nästan 14” redan dagen efter hon fyllde 13 år. 
 
Långa meningar blev inte sagda. När omformuleringen var klar var ämnet inte längre aktuellt. Det värsta var de misslyckade försöken då andra fyllde i, välmenande men helt fel. Då var det lättast att bara hålla med.
 
I snabbköpsaffärer var hon trygg. Nästan osynlig kunde hon plocka varor och betala utan att behöva säga ett ord. Telefoner var skrämmande, hon låtsades att hon kommit hem litet senare för att slippa svara. Hon förnekade att hon hade någon, då hon vid en fråga kände numret haka upp sig redan inne i huvudet.
 
Hon skickades till stadens talpedagoger och övade hakavslappning och släpande sammanbundet tal. De sa inget om Isberget.
 
Efter mer än 20 år i detta inåtvända tillstånd började hon försiktigt intressera sig för omvärlden. Där fanns människor som inte kunde gå eller se eller höra eller hade för stor näsa. Där fanns rädda människor som inte stammade alls.

Hon blev osäker på om hon verkligen skulle förvandlas till en självsäker, stark och djärv individ den dagen stamningen försvann.  Hon läste om Isberget, stamning är som ett isberg, endast en niondel syns.

Hon upptäckte att hon hade tillåtit stamningen att helt styra sitt liv och sina tankar. Hon längtade ut. Hon började tala litet mer. Ibland kändes ett misslyckande nästan som en seger. Det knakade i Isberget.
 
Hon kontaktade en talpedagog, forskningen borde ju ha gått framåt på över 10 år. Han var en äkta göteborgare med ett gott förhållande till sin egen stamning. Hennes väntan var äntligen över. Det gällde inte att sluta stamma, det gällde att lära sig leva med det.

Han talade om att acceptera stamningen som en slags dialekt, det finns ju de som talar skånska hela livet utan att lida av det.  Problemet är inte stamningen själv utan rädslan för att stamma. Du kan lura rädslan. Hoppa i direkt, då kommer den av sig. Stamma extra mycket, frivilligt, i början av ett anförande. Sedan kan det inte bli värre, då kontrollerar du rädslan.
 
Hon fick i uppgift att notera alla ord som hjärnan skrev om eller undvek.
                      Tre blev fyra eller två
                      Träd nämndes bara vid namn eller som skog
                      Trottoar blev gata
                      Svåruttalade namn kom hon inte ihåg
               Greveost köptes bara färdigförpackad
               Krokodiler, de där sega röda, kunde man peka på
Listan blev skrämmande lång
 
Från denna stund fick hjärnan andra arbetsuppgifter. Ordomvandlaren blev undanskuffad till ett av de lediga hörnen. Den fick ibland skriva om ordningsföljden på orden för att underlätta starten, men den fick inte längre byta ut dem.
 
Hon köpte avsmakad greveost, sega grodor och krokofanter och tre flaskor vin och, i  anfall av övermod, en bit gruyere, en svår ost som hon inte ens kunde stava till. Hon talade, stammade och segrade och världen rämnade inte en enda gång.
Och Isberget steg.
 
Rädslan och beslutsamheten förde en ojämn kamp. Hennes medvetna övningar blev allt djärvare, hennes vapen var handling.
- Gör det, gör det ! skrek beslutsamheten.
- Det kan vara farligt, pep rädslan.
I brist på näring fick rädslan till slut ge sig av och tog med sig en bit av omdömet.
 
Hon blev pratoman, en som aldrig fick nog av att höra sin egen röst. Hon älskade att hålla kurser, de små fjärilarna i magen kändes bara spännande. Under diskussioner kunde hon ändra åsikt, om hennes egen redan var upptagen, bara för nöjet att argumentera. Hennes hjärna var nu så tränad i att hålla sig i bakgrunden när hon talade att den mist sin normala censurförmåga. Hon sa vad andra bara vågade tänka. Ingen tvivlade på hennes självförtroende, ibland trodde hon på det själv.
 
Isberget hade kommit upp och ner.
 
Karin, 74
Text skriven år 1989

Läs hela inlägget »

Jag, född 1947, och stammade rejält och i ökande omfattning under hela barndoms-, ungdoms- och ung vuxentid. Under de åren blev jag “botad” sisådär fem gånger under den tid, av vilket man förstår att jag alltså inte blev “botad” alls såklart. En ganska stor del av min tillvaro centrerades kring min stamning och allt det i form av skräck, ovana och misslyckanden detta förde med sig. Och alla de där kasten mellan att vara vanlig och normal genom att hålla tyst eller t. ex att sjunga i bandet å ena sidan och till att bli ett monster med den förvridna tystnaden när jag gärna ville säga något å den andra! Så klart jag tystnade! Jag höll i princip tyst i nio år, mellan 13 och 22.
 
När jag fick höra att stamningen inte skulle försvinna, vilket många städse lovat, blev jag förstås först iskall och stel och sedan så förunderligt lycklig över att jag slapp jaga det där bedrägliga flytet mer i livet, för det var ändå ingen idé. Jag fick ta mig min plats i den mänskliga gemenskapen i vilket fall som helst – det var mitt ansvar inför mig själv och inför dem som tyckte om mig. Nej, jag har inte gjort någon resa, för jag reser den dag som idag är. Jag lever aktivt med att säga det jag vill, när jag vill, till den jag vill och på det sätt som är mitt eget. Det är min absoluta rätt, och det tycks faktiskt inte vara någon som försöker neka mig det heller. Nå, de kanske inte törs, men än mer tror jag på att de faktiskt inte ens vill det!
 
Och på den vägen är det och med tiden skattade jag mig lycklig för att jag stammar för det har varit och är så enormt lärorikt i min strävan att lära känna mig själv och andra. Liksom så många som stammar valde jag faktiskt just detta jag kan så mycket om fick bli mitt professionella livsverk. Jag arbetade som logopedisk psykolog, mest kliniskt förstås, men också undervisande och handledande på Sahlgrenska universitetssjukhuset och inom logopedprogrammet här. Och i styrelser etc. Och jag är minst lika skeptisk som mina fantastiska lärare, Charles Van Riper och Courtney Stromsta var.
 
Jag VET ju att stamning och stamningsproblematik är fantastiskt individuellt och att kunskaperna om stamning är försvinnande små i samhället, fast det faktiskt blivit bättre än det var. Men lik förbannat är det två ting jag hör oftast är frågor om stamningens orsak och varför man inte stammar när man sjunger. Men såklart “varför” är vår kulturs chimär, för innan man kan ställa den frågan måste man ju fråga om om, vad, när, och hur för den enskilde, men det kanske tar för lång tid för våra önskningar att få snabba svar?  Men detta googlar man inte på, lika lite som att man googlar på begreppet “kärlek” för att få fullständighet i svaret. Ja, jag kan nog hålla på tills helvetet blir bottenfruset! Fast de får väl rätt till sist, de som ”botade mig”. För när jag dött lovar jag att aldrig stamma mer. 

Anders, 72 år

Läs hela inlägget »

Jag har stammat sedan jag var elva år, känner ingen i min närhet som stammar och har aldrig träffat någon som stammar. Har länge trott att det har varit fel på mig, har alltid känt mig så annorlunda. I somras så blev jag less, efter 16 år med att sopa ”problemet” under mattan och faktiskt möta det jag har negligerat i alla dessa år - min stamning. Jag stammar inte så mycket, det var mer när jag var yngre, men stamningen är som dagsformen för mig, ibland bättre, ibland sämre.

Jag uppsökte logoped (hade aldrig varit hos en logoped förut) för att jag var less på att stamma, jag tänkte att nu är jag ju inte ett barn längre, nu är jag ju vuxen och då måste man kunna prata flytande, annars kan man ju inte ta mig seriöst. Jag tänkte att logopeden kunde ”bota” min stamning och att all dålig självkänsla och självförtroende skulle vara putsväck och att allt skulle bli bra.

Men ack så fel man kan ha, efter första besöket så fick jag en panikattack dagen efter, jag grät och kände mig misslyckad. Min logoped hade berättat för mig att det finns ingen ”quick-fix”, utan stamningen kommer troligen följa med mig resten av livet. Allt blev svart för mig, det var som att få en dödsdom. Allt det jag hade sopat under mattan under alla dessa år kommer jag alltså behöva leva med.

Eftersom att jag inte stammar så jättemycket så började vi jobba med orsaken och börja gräva i det förflutna. Efter de tre första besöken så kände jag mig så trött, det kändes jobbigt och tungt. Jag fortsatte att gå på besöken och tillslut så vände det.

Allt ont jag har tänkt och känt om mig själv har sakta men säkert börjat lämna mig. Att börja bli vän med min stamning och framför allt bli en bättre vän till mig själv, jag jobbar på det.

I samma veva så upptäckte jag er, #ProjektPrata. Det var som att det var tecken, att man inte är ensam.

Frida, 27 år.

Läs hela inlägget »

Mine is a story of "dold stamning" that kind of re-surfaced when I came to Sweden. I get stuck on the hard letters like 'c', 'k', 'p' and 't' so you can imagine what a nightmare it is to be Chris from Canada. I have various ways of getting around saying these words but people get the first impression that I am a bit strange. But once people get to know me things are fine. They get used to my little games but no one understands that what I am actually doing is hiding a stutter. And when I do get 'my tongue tied' I just joke it off. I was actually working at a university teaching classes and there I would just point to some words or write them on the board. The students thought I had a great teaching method because I took the time to point out key words. Honestly, I just couldn't say them.

I understand Swedish almost perfectly but speaking is a bit of a double disaster. In the early days I spoke but the combination of my accent and stuttering seemed to be so entertaining for people who had no problem laughing in my face. After awhile I just gave up. But this is leading to new problems when it comes to finding a job. After being downsized from the university job and taking another job where I was basically laughed at for over a year I was eager to find something better. But every job interview was the same. I gave a bad first impression because I was avoiding so many words (the nerves made it worse) and I couldn't get a job. So instead of persisting I once again tried to avoid the problem and I decided to go back to school and do another degree.

School wasn't the best way to hide my stuttering because teachers have their famous 'presentationsrundan' which is pure torture. Last year I finally flipped out. One teacher was basically forcing my name out of me and I got it out eventually. But I was so humiliated that I couldn't face anyone in my class the rest of the day. So I wrote a long post on Facebook and confessed to my hidden stuttering. I thought it would finally make me feel better. Those I am closest to in my class were really nice about it. But at the same time, older friends distanced themselves and I couldn't understand why.

Now, 1 year later, I am not sure things are any better. I don't see the friends in my class much and obviously I am single. My 'quirky' first impression doesn't work in dating. But I can't sit home alone so I try to get out. I started taking lindy hop lessons because that is superfun! But it is very social and I get stuck once again with having to introduce myself. So I have tried other dances and finally arrived at ballet, of all things, because those classes are social enough to fit the anxiety over my stuttering. I get to dance but the conversation is manageable.

So I guess the overall point of my story is that I get out and can function in society but I can never do this to the same extent as others. And this affects basically everything in my life. My stutter is constantly hidden and waiting to emerge and I put so much energy into avoiding it. Years and years of time and energy, in fact. Since it is getting harder, especially to find jobs, I have even thought of just leaving Sweden and going back to Canada and starting over again.

I am not really sure what to do because I wouldn't say I am doing anything to face the issue or try and get help. I assume this is the wrong way to go about it. But maybe through Projekt Prata I can get in touch with others or help out in some way. I am sure that others are living in the same way.

Läs hela inlägget »

Vid fyrtioett års ålder har jag för andra gången i mitt liv valt att ta en time-out från min kamp mot stamningen. (Den första var för ganska precis ett år sedan i samband med en period av utmattning, som förstås drog med sig mitt tal ner i landet där allt är nyckfullt, osäkert och skambelagt...)

Mitt förhållningssätt har alltid varit att kämpa, fronta, sällan låta mig hindras av min funktionsnedsättning. Jag har gjort mer än jag vågat i hela mitt liv och ångrar nästan ingenting, även om det ofta lämnat mig med ärr. 

Mitt problem har handlat om en obalans mellan att försöka acceptera det jag inte kan förändra (den lilla biologiska predestinationen för talrubbningar) och mitt dumdristiga mod att, trots smärtsamma erfarenheter, ändå försvara vunnet land och flytta gränsen för det möjliga, framåt.

Två veckor in på min nu självvalda paus från att tala i offentliga sammanhang (jag har ett knäppt jobb där jag likt en självföraktande Demostenes regelbundet håller utbildningar, informerar och föredrar ärenden för stora grupper) börjar jag känna ett visst lugn igen. Jag är inne i en förhandling med mig själv där jag försöker att få berättelsen om mitt modiga och bejakande jag att samsas med en snällare och mer tillåtande infallsvinkel på livet, som gör talet till mindre av en prestation. 

Att det tagit mig så många år att nå hit...

Jag lägger den operativa delen av projektet lite åt sidan just nu, men ska från och med imorgon, med stolthet, bära min #projektprata-hoodie (som tillsammans med jobbkaffemuggen kom med posten idag!) som en påminnelse till mig själv om att det är tillåtet att både vila och vinna världen samtidigt. 


Adrian, 41 år.

Läs hela inlägget »

I dag gjorde jag det igen. I dag stod jag åter igen framför en grupp och höll i en presentation eftersom mitt arbete kräver det. Och det är med en skräckblandad förtjusning jag gör det. För en del av mig tänker "go, go, go! Du kan det här! Och när du stammar - so what?!" Men samtidigt tänker en annan del "nej, nej, nej! Det här går inte! För tänk när du stammar!"

Jag blir så innerligt trött på dessa tankar, på denna ständiga oro, och rädsla, på detta självhat, denna självförakt. Jag är 37 år gammal, har en magisterexamen från universitetet, har två fina barn, ska snart gifta mig och bor i ett stort, fint hus och ändå låter jag min stamning påverka mig, drabba mig så hårt att jag ser ner på mig själv, att jag känner mig misslyckad och värdelös.

Åh så arg jag blir på detta! För varför skulle jag vara misslyckad för att jag stammar? Det är inget fel med att stamma! Lika lite som det är fel med att se dåligt eller höra dåligt. Men varför slår jag då på mig själv? Varför är jag så hård mot mig själv? Stamningen är ju en del av mig. Och det är ingen dålig del. Den bara är. Finns där. Inget mer. Inget annat.

Varför ska det då vara så förbannat svårt att acceptera denna del av mig själv?

Maria, 37

Läs hela inlägget »

Mitt namn är Moa Holmberg, 21 år och kommer från Mönsterås. Jag studerar till socionom och läser även en del kriminologi.

När jag började studera på universitet så var det första gången under hela min skoltid som jag bad om extra resurser just på grund av stamningen. Jag ville ha andra alternativ till muntliga presentationer och en kommentar jag stötte på då var ”Men det är viktigt att du kan stå framför många människor och prata”. Det värsta i det här fallet är inte själva kommentaren utan att jag under hela mitt liv aldrig ens tänkt tanken att jobba med något där det muntliga har stor betydelse. Jag har alltid tänkt att jag aldrig kommer kunna ha ett sådant jobb, och det är ett exempel på hur min stamning har begränsat mig.

Även för mig har just skoltiden varit den tuffaste, på grund av många olika anledningar. Jag har känt mig annorlunda, begränsad och oförstådd. Jag har som många andra heller aldrig fått någon hjälp i skolan, jag har aldrig ens fått frågan om jag stammar. Jag önskar att någon lärare under alla mina år i skolan skulle vågat fråga mig, och framförallt hjälpt mig. Istället har jag fått blickar som bidragit till att jag istället är tyst och gör allt för att inte stamma.

Jag har hanterat min stamning på det sättet att göra allt för att undvika den, och det gör jag fortfarande. Jag byter ut ord, vänder och vrider på meningar just för att jag inte ska haka upp mig och börja stamma. Det är inget bra sätt för det är inget fel med att stamma, men för mig har det blivit ett invant beteende. Jag önskar att jag kunde säga att jag idag vågar hålla muntliga föredrag och alltid uttrycka min åsikt, men så är det inte. Jag undviker fortfarande i allra största mån muntliga presentationer och inte för att jag skäms, utan för att jag tycker att det är jobbigt. Jag mår dåligt av att behöva göra det och därför vill jag inte.

Något jag verkligen vill förmedla och framförallt till er i tonårsåldern. Tänk på vad du säger till andra, oavsett om det är en person som stammar eller inte. Jag har haft turen att inte få så många elaka kommenterar kring min stamning, men de få kommenterar jag har fått har satt sina spår. Kommenterar som jag än idag kan tänka tillbaks på och faktiskt må dåligt över, även om jag är väl medveten om att problemet inte är hos mig utan hos den personen som är elak. Så var snälla mot varandra och visa respekt. 

Jag vill också uppmana er alla till att läsa på mer om stamning så att du kan föra informationen vidare till din kompis, förälder eller någon annan i din omgivning. Det är på det sättet vi uppmärksammar stamning och gör det enklare för stammande personer och samhället överlag att acceptera stamning.

Läs hela inlägget »

Hej, jag heter Ilirjane Haziri, jag är 21 år gammal och bor i Växjö. Jag studerar integration och mångfaldsstudier på linnéuniversitetet i Växjö. 

Min historia om min stamning började från barndomstid, det har alltid varit en del av mig. Men min stamning har minskat mycket sedan den tiden. Jag har så mycket att berätta om min uppväxt, händelser och mycket annat. Jag ska försöka berätta så mycket jag kan om allt jag upplevt. 

Jag kan börja med hur skoltiden varit för mig. Det har inte varit lätt för mig i skolan, när det gäller den muntliga delen. Det är så många gånger jag velat räcka upp handen, men skammen dominerade alltid. Muntliga presentationer var det värsta för mig. Jag ville aldrig göra dem, för jag visste att jag skulle få dem där konstiga blickarna, folk som stirrar, inklusive läraren. Jag hatar den blicken jag får när jag väl stammar, som om det är synd om mig, som om jag är jättekonstig! Från klass 1 tills nu har jag upplevt detta hela tiden, och det kommer antagligen fortsätta ända tills människor lär sig om vad stamning är och att det inte är ovanligt. 

Jag blir förbannad av att aldrig lärarna åtminstone hjälpte mig eller förstod mig, eller ens frågade om min stamning. Man kände sig som en osynlig människa som ingen såg. Varför förde dem inte mig vidare till någon kurator som kanske skulle kunnat föra mig vidare till en logoped. Ingen gjorde något. Inte ens mina föräldrar gjorde något, eller ens frågade mig. Inget barn ska gå igenom detta. 

Idag fortsätter jag leva med min stamning, och det är inget jag känner skam för. Jag utmanar mig själv genom att vara med på allt muntligt, även om de tar lite extra tid, så får andra acceptera det. Min nyckel till framgång är att utsätta mig vid de tuffa situationerna och utmana mig själv för att vara mer bekväm vid att prata framför folk och inte känna skam. Det viktigaste av allt är att min stamning kommer alltid vara en del av mig och jag har lärt mig att acceptera det. 

Jag önskar att många fler hade kunskap om vad stamning innebär och vad orsakerna till stamning är. Med den kunskapen kommer man se stamning som inte något ovanligt och börja förstå människor som lider av den. Det är viktigt att man accepterar varandra för våra olikheter och börja stötta varandra istället. Det är så ett samhälle mår bättre och utvecklas på ett positivt sätt.

Ilirjane, 21 år. 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Jennie » Varför äter jag cheeseburgare?:  ”Tack Malin för att du satte ord på mina känslor och tankar i din text. Jag blir ..”

  • Anders » Varför äter jag cheeseburgare?:  ”Tack för en fantastiskt fint berättad beskrivning av livet, och en sådant föredö..”

  • Amaar » Välkomna till #Projektprata:  ”Bra jobbat min vän. Fortsätt så framåt. ”

  • Lyra » Isberget:  ”Oh vilken härlig text! ”

  • William Lemoine » Isberget:  ”Jag har en stämma, som har jagat mig hela livet...den har skapat mig, format mig..”

Arkiv