Har du glömt av vad du heter?

Här samlar vi riktiga citat som människor som stammar har fått höra av andra som helt enkelt inte förstått vad stamning är eller hur det fungerar...

Du pratar som en baby. 

Anonym

Stammar du då du skriver också?

Sandra: Den frågan fick jag av en kille när jag och en kompis var ute på krogen. Jag blev så arg så det kokade inom mig. Jag stod på mig och sa: Gud vad du slösar på luft. 

Nej, inte stammar du väl? Det har jag aldrig märkt. 

Gustav, 25: Det händer väldigt ofta att när jag faktiskt står på mig och talar om att jag stammar i samband med att någon har lagt en onödig kommentar eller rent ut sagt härmat mig, att personen i fråga kommer med ett sånt här svar. Nehe, om du inte märkte att jag stammade, varför härmade du då precis mig när jag inte fick fram vad jag ville säga?

Förstår du lika bra som de andra i klassen?

Linda, 36: När jag berättade för min lärare i gymnasiet att jag stammade.

Du borde inte stamma, det får dig att se mindre självsäker ut. 

Andrea, 25: Jag var 17 år när en killkompis sa det här till mig. Som om stamning är något man kan stänga av och på... Tack för tipset.

Nu får du ta och sluta larva dig. Hur ska jag ta dig på allvar när du pratar sådär?

Malin, 30: Jag jobbar på en av Sveriges största myndigheter och ringer en del samtal i mitt jobb. En gång ringde jag till en person och ställde frågor i en utredning. När jag sedan stammade under samtalet, blev hen sur på mig och bad mig skärpa till mig eftersom hen upplevde mig som oseriös när jag stammade. Jag blev helt klart paff och otroligt ledsen.

Oj, svalde du din tunga där?

Malin, 30: En telefonförsäljare undrade om jag hade råkat svälja tungan när jag försökte ta mig förbi en blockering och till slut var tvungen att hämta andan på nytt. 

Vi kommer inte att visa det här för någon förutom några kollegor, så du behöver inte oroa dig för att folk ska se dina tics och hur du pratar. 

Anonym, 32: Jag blev intervjuad av Sydsvenskan om mina upplevelser av deras webbtidning som skulle användas internt, som en läsarundersökning ungefär. Efter att vi pratat en stund frågade de mig om de fick filma när jag svarade på deras frågor. En av dom sa då något i stil med detta. 

Skulle du kunna försöka att stamma mindre? 

Andrea, 25: En lärare frågade mig detta när jag var nio och skulle vara med i en skolteater. Från det ögonblicket och många år framåt var jag övertygad att stamning var ett fel. 

Förresten, jag accepterar din stamning. Jag har inga problem med det. 

Amanda, 22: En bekant började ställa frågor om stamning och mitt i samtalet sa han helt plötsligt att han accepterade min stamning. Säkert i all välmening, men jag tyckte hans ordval kändes underligt just i det sammanhanget. Vad spelar det för roll om någon (som jag heller inte känner så bra) accepterar min stamning eller inte? Det kändes förminskade att han kände sig tvungen att berätta för mig att han var okej med det.

Har du fått en konstig kommentar om din stamning? Mejla eller kontakta oss på Facebook.