Bli av med stamningen eller ta emot 5 miljoner euro? Vad hade du valt?

Wilhelm Nielsen:


Det var rätt länge som jag trodde att jag var den enda i hela världen som stammade, ända tills jag på 5:e klassen i lågstadiet var på ett s.k. Stamningsläger i en vecka. På det lägret så var vi 8 stycken ungdomar och jag var yngst av alla. Ack det var så häftigt att ha fått dela dagar med människor som befann sig i exakt samma position som jag. Tyvärr har jag dock ingen kontakt med nån av dom idag men jag hoppas att dom mår bra. Men det var bara nått år sen efter det här lägret, som jag var och såg på Sound of Music på Svenska Teatern i Helsingfors. Den scenen när Kaptenen Von Trapp skulle presentera sina barn för fröken Maria, så tyckte jag att nån av barnen såg väldigt bekant ut. Då kom jag på att en av döttrarna spelades av en av tjejerna från Stamningslägret. Blev bara så imponerad av hennes prestation på scenen att jag bara tänkte för mig själv; Wow det där vill jag också göra.


Ca 10 år senare, sommaren 2016, medverkade jag i min första teaterproduktion. Det var en uppsättning av Djungelboken på Lurens sommarteater. Jag spelade rollen som varg och hade typ bara 4 repliker under hela pjäsen, men ack vad jag kämpade en massa med dessa 4 repliker. ”Allting skulle gå flytande och ingenting fick gå snett”; tänkte jag för mig själv. Vid varje föreställning kunde jag få rent av panikkänsla ju längre in vi gick i pjäsen och att det snart skulle vara min tur att prata. Sen varenda gång när jag hade fått alla mina repliker sagda släppte panikkänslan totalt och jag kunde njuta igen till 100 % resten av föreställningarna. Efter den säsongen med 22 föreställningar hade jag fått en massa god respons för att jag hade klarat mig bra.


Det var en äldre medskådespelare som varnade oss nya skådisar på ett skämtfullt vis med följande; ”När ni en gång varit med i teatern så är det svårt att sluta”.


Det var han sa stämde faktiskt. Sen dess ända tills nu har jag nästan alltid haft något teaterprojekt för mig nånstans runt i Södra Finland och det har varit så gränslöst roligt. T.ex. har jag fått medverka i Djungelboken, Sällskapsresan, West Side Story, Jorden runt på 80-dagar, Åttan och Robin Hood. De roller jag har fått bära på i alla dessa uppsättningar har varit varsin pusselbit för min utveckling till den person jag är idag. Men främst det som jag var mest nervös för ägde rum 14 december 2018. Den dagen på kvällen hade jag premiär för min första egna produktion, en monologföreställning på en timme vid namn Keep Calm och f-f-fortsätt frammåt. Föreställningen handlade i korthet om mitt liv som stammare. Sekunderna innan föreställningen kändes som att vara ett steg ifrån att ramla ner för ett stup. Premiären avslutades som en succé och jag kan ännu minnas hur mina föräldrar och vänner kom till mig i tårar och tackade för min föreställning. Jag grät också mycket, för då hade jag avslöjat en massa hemligheter och saker som jag aldrig hade berättat om förut till någon. Anledningen till alla dessa hemligheter var ju att jag förut skämdes så mycket för min stamning och bara höll den skammen inom mig själv.


Teatern har varit min största nyckel för min utveckling till den person som jag är idag. Under resans gång har jag fått uppleva en massa vägskäl som jag har svårt att beskriva i ord, men för att göra en kort sammanfattning så har detta hänt; (allting kommer kanske inte helt i kronologisk ordning)


  • 2016 antogs jag till brandmansutbildningen i Räddningsinstitutet i Finland. Efter 8 veckor beslöt jag mig för att hoppa av för att lärarna tyckte att jag innebar livsfara på fältet pga. min stamning.


  • Jag började studera istället till Ergoterapeut (i Sverige heter det Arbetsterapeut) och blev klar vintern 2020. Jobbar nu på heltid i Helsingfors med äldre med olika garder av minnessjukdomar.


  • Från att kunnat prestera endast fyra repliker och sedan utvecklades det till en hel timmes monologföreställning.


  • Jag blev vald till Årets talang 2019 inom teater på NSU-galan.


  • Jag har varit i finalen till att få medverka i Sommarpratarna 2020.


  • Jag har blivit intervjuad av både Kuriren och Hufvudstasbladet, gällande stamning och min monologföreställning.


  • Har gått igenom en svår period av stress och överprestation som gjorde att jag fick ansiktsnervsförlamning. Förlamningen försvann som tur efter ett tag. Då lärde mig att verkligen mer sann mot mig själv och lyssna till min kropp och enligt efter mina verkliga behov.


  • Jag blev ambassadör som förebild i Projekt Prata.


  • Jag har varit med i direktsändning i Radio Yle Vega, där huvudtemat var stamning, psykisk ohälsa och om Projekt Prata.


Det var under en bussresa som jag plötsligt kom att tänka på hur livet hade sett ut nu idag om jag inte hade min stamning. Då hade jag säkert varit vilken ”en i mängden” som helst. Då hade jag säkert tagit livet alltför mer för givet på något vis och kanske inte hade anskaffat mig den djupa förståelsen och vikten av att lyssna på människor och sättet att se på relationer till andra personer. Jag hade kanske inte haft den lika stora förtjusningen till teatern och aldrig hade fått uppleva det framgångar som jag har uppnått. Sedan att jag inte heller haft den chansen få uppleva den kärleken som jag känt med mina medmänskor som nu idag är mina vänner för livet.


På sociala medier var det en influencer som hade en utfrågning på sin Instagram; Skulle du vilja bli av med din stamning eller ta emot 5 miljoner euro? Jag hade säkert tagit emot den summan utan tvekan, men sen samtidigt hade jag inte velat ta bort det som trots allt har varit en viktig komponent i mitt liv. Dessutom känns det rätt unikt att tillhöra en unik minoritet på 1%, dvs ca 70 miljoner personer som stammar.


Hur hade resonerat kring detta?


Om ni skulle vilja veta mer, eller om ni skulle vilja få kontakt med mig, kontakta mig på:

wba.nielsen@gamil.com , facebook, Instagram


Tack för eran tid. H: Wilhelm Nielsen 😊




Senaste inlägg

Visa alla
COMMUNITY
Bankgiro: 5447-9902
  • Facebook
  • Instagram
Copyright     Projekt Prata 2021