Du borde faktiskt stamma mer

Filip Reineby:

Jag kommer snart stå på en scen, i ett lila-rött strålkastarljus, inför 250 personer. Evenemanget och kvällen kallas för ”världens snabbaste helkväll” och jag har blivit bokad att hålla en av mina föreläsningar på rekord-korta 15 minuter. Jag har förberett mig i flera veckor. Förutom att träna extra mycket på mina taltekniker så har jag inför denna föreläsning valt att våga använda humor. Jag tycker att det är svårt att vara rolig inför publik men eftersom jag vill utvecklas som talare så har jag denna gång valt att utmana mig själv och börja med ett humoristisk inslag.

Nu är det bara några minuter kvar. En ljudtekniker kommer fram och sätter på mig headsetet medan jag tittar mot konferenciern som underhåller publiken. Jag tackar teknikern när han lämnat mig vid sidan av scenen och jag andas djupt och långsamt. ”Du vill det här. Det är detta du kämpar för. Andas långsamt och kom ihåg dina taltekniker så kommer det gå bra” tänker jag medan pulsen dunkar i mina tinningar och jag får anstränga mig för att inte skaka i händer och ben. ”Och detta för oss in på kvällens spännande talare”. Konferenciern är iklädd frack och berättar med inlevelse om mig och min koppling till kvällens tema. Han slår ut med armen mot mitt håll och jag fastnar mitt i ett andetag när han ropar ut ”ge en stor varm applåd till den stammande retorikern, Filip Reineby”! Applåderna dånar, peppande musik spelas och jag kliver nervöst men bestämt upp på scenen och bländas direkt av strålkastarna. Jag ler, skakar hand med konferenciern och ser ut över publiken vars applåder långsamt dör ut. Tystnaden lägger sig och allas blickar riktas nu mot mig. ”Nu gäller det” tänker jag och tar ett djupt andetag och börjar.

”Vet ni vad höjden av ironi är”? Min fråga får som planerat inget svar. Det ligger en tyst förväntan i luften. Jag tar ett till djupt andetag och tänker ”hoppas dom skrattar nu” innan jag säger. ”Det är att boka en STAMMANDE retoriker till världens SNABBASTE helkväll”. Skratten ekar i lokalen. Jag pustar ut. Mitt skämt gick hem och jag ser på publikens leenden att dom gillar att jag vågat bjuda på mig själv. Mina taltekniker sviker mig inte, jag kommer nog bara fastna på några enstaka ord. Allt känns redan mycket bättre.

Under föreläsningens första minuter berättar jag om min egen resa det senaste åren. Hur jag i min ungdom lidit av min neuromotoriska talnedsättning och hur den påverkat mitt liv. Jag berättar hur jag tagit mig igenom tre års studier av retorik som bla inneburit att tala inför klassen varje vecka i 1,5 år. Hur jag det senaste åren helt på egen hand lärt mig 12 olika taltekniker som gör att jag idag kontrollerar min stamning till 90%. Taltekniker som jag kombinerat med mina retoriska kunskaper, hur jag drömt om att bli föreläsare och rådgivare och nu uppfyllt detta och hittills hjälpt tusentals att utveckla sitt mod och sin förmåga att kommunicera.

Jag berättar hur mitt liv med stamning lärt mig den hårda vägen att vår förmåga att kommunicera och göra vår röst hörd är helt avgörande för både karriär och personlig utveckling. Men att majoriteten av oss känner nervositet och rädsla inför att prata med den vi är kär i, den vi vill konfrontera, gå på arbetsintervju eller att tala inför andra och rädslan att göra vår röst hörd tvingar oss ofta till tystnad i dom situationer som betyder allra mest för vår utveckling och framgång. Publiken nickar instämmande och jag frågar om jag får äran att lära dom några taltekniker som dom kan använda för att hantera nervositet och tala mer med självförtroende. Jag får ett rungande ja tillbaka.

Några minuter snarare börjar föreläsningen gå mot sitt slut och nästan allt har gått enligt planeringen, det är bara finalen kvar. Jag tittar ned i golvet och tvingar mig själv att våga göra en längre konstpaus innan jag säger. ”Men inga taltekniker i världen spelar någon roll, om vi ändå inte vågar göra vår röst hörd”. Jag tittar upp på publiken och jag inser för en sekund att allt jag kämpat för och drömt om i flera års tid kommer ned till meningen jag nu ska säga. Jag tar ett sista andetag och betonar vartenda ord jag säger: ”Så när du tvivlar på om din röst och dina budskap kan göra någon skillnad för dig själv och andra. Då vill jag att du kommer ihåg. Att ingen. Ingen. Har förändrat världen till det bättre, genom att vara tyst.”

”Tack.”

Applåderna ekar och busvisslingar och hejarop hörs. Jag bugar och ler samtidigt som konferenciern entusiastiskt ropat ut mitt namn till publiken och uppmanar till fler applåder. Innan jag går av scenen lägger konferenciern en hand på min axel och viskar ”Fan vad bra du var”. I minglet efteråt kommer det fram personer från publiken. Vissa vill ha ett visitkort, andra vill ta en bild och andra vill veta mer om hur jag gjort för att bli föreläsare trots min stamning. Det känns smickrande och overkligt.

En kameraman som filmat och fotograferat under kvällen kommer fram och säger att han under åren har hört många föreläsare, men att få har varit så unga som mig och samtidigt levererat på en sådan hög nivå. Jag tackar ödmjukt men har svårt att ta emot komplimangen. Den kritiska rösten i mitt huvud som jag lärt mig att inte lyssna på inför och under mina föreläsningar gör sig nu i efterhand påmind. ”Lyssna inte på honom, du stammar och kommer aldrig lyckas som föreläsare, tro inget annat!” Även om jag ett år tidigare börjat kalla mig ”Den stammande retorikern” som ett sätt att neutralisera det faktum att jag stammar och som ett uppror mot den nedvärderande rösten så ekar tvivlen fortfarande i mitt huvud. Jag tackar honom och precis när han ska gå vänder han sig om och säger. ”Men du!”. Han ser bestämt in i mina ögon. ”Du borde faktiskt stamma mer när du föreläser, för nu märks det nästan ingenting”.

Han går och jag står ensam kvar. Den kritiska rösten i mitt huvud är plötsligt förvirrad. Jag lyssnar efter det hårda orden som vill fortsätta nedvärdera mig och berätta att min stamning är en belastning. Men nu hör jag ingenting. Det är första gången i mitt liv som någon sagt till mig att jag borde visa mer av min stamning istället för att kontrollera den. Jag som tränat i hela mitt liv på att inte stamma, något jag lyckats uppnå till nästan 100%. Nu blir jag plötsligt uppmanad att stamma mer för att ge ett trovärdigare intryck. En uppmaning som går emot allt jag lärt mig att tro på. Hans kommentar får tiden att stå stilla för ett ögonblick och jag tänker ”ta vara på den här stunden, kom ihåg det här”.

Jag tar mig igenom minglet av människor och går en bit bort där jag kan vara ensam en stund. Vi befinner oss flera våningar upp på ett stort hotell som har en inre utsiktsplats högt över hotellets restaurang på bottenvåningen. Jag lutar mig mot kanten och ser ut över hotellets arkitektur. Jag tänker på mobbningen jag fick utstå som barn och att jag under hela högstadiet aldrig fick vara med i några sociala sammanhang. Jag tänker att mobbningen är anledningen till att jag alltid drömt om att få vara huvudpersonen någon gång. Jag tänker på alla det utmaningar jag tagit mig igenom det senaste åren. Alla samtal, möten och tid jag lagt på att sprida mina budskap och träna på att kontrollera min stamning. Hur alla hundratals - tusentals timmar av träning och arbete sakta fört mig till den här kvällen. En kväll då jag ”den stammande retorikern” är en av huvudpersonerna. Jag hade inte varit här ikväll om jag inte hade vågat berätta för ”världen” om min stamning och nu uppmanas jag t o m att jag ska släppa kontrollen och våga stamma mer. Hur är det här möjligt?

”Där är han ju, han som alla pratar om”. Mina tankar avbryts och jag vänder mig om och ser chefen för organisationen som bokat mig som talare till ikväll. Han ger mig en kram och håller om mina axlar medan han lovordar mig inför sällskapet han har med sig. Var och en av dessa okända personer skakar min hand och berättar att min föreläsning inspirerat dom. En i sällskapet känner jag igen trots att jag aldrig träffat honom. Han är känd entreprenör och VD på ett av Sveriges största företag och jag blir lite ”starstrucked”. Han säger att talteknikerna och det mentala råden jag delade med mig av kommer vara till stor hjälp i hans kommande föredrag på jobbet. Jag förstår knappt att jag får möjligheten att träffa dessa framgångsrika människor och att dom säger dom här snälla sakerna om mig. Jag tänker också att jag hade aldrig kunnat lära honom detta, om jag inte hade stammat och vågat följa mina drömmar. Kvällen, lovorden, uppmaningen att stamma mer och mötet med dessa framgångsrika människor får det att snurra i mitt huvud. Sällskapet går vidare mot minglet jag precis lämnat och jag säger att jag kommer strax.

Jag tittar återigen ut över byggnadens fantastiska arkitektur. Jag lyssnar efter den kritiska rösten i mitt huvud. Men den hörs fortfarande inte. Jag känner mig för första gången sedan jag började föreläsa (kanske för första gången i mitt liv), fri. Rösten i mitt huvud som varje dag i hela mitt liv påpekat min stamning verkar själv ha tappat talförmågan. Känslan att övervinna det rädslor och utmaningar jag tagit mig igenom det senaste åren kan inte jämföras med jag känner nu. Jag har övervunnit den nedvärderande rösten i mitt huvud som hånar min stamning. Nu när jag för första gången får höra att min stamning verkligen är en styrka, att jag ska ”glömma” mina taltekniker och låta mig till 100% bli ”Den stammande retorikern - då hör jag något jag aldrig hört förut. En röst som någonstans där inne tyst säger ”du klarade det Filip”. 

Jag andas ut, ler och tänker ”det blir kanske bra det här ändå”.