Jag och min stamning

Daniela Björkman-Brunell:


Barndomen och lågstadiet

Min stamningshistoria började när jag var tre år och ord skulle formas till meningar. Mina föräldrar märkte att jag inte fick fram orden ordentligt. Jag var väldigt tystlåten som liten. Jag ville inte prata för jag ville inte stamma. Med åldern blev också stamningen allt tydligare. Den första kontakten med en talterapeut var när jag var i fem års åldern men på grund av resursbrist i kommunen blev kontakten kortvarig. Under lågstadietiden var jag mest för mej själv, både under lektionerna och under rasterna. Självklart märktes stamningen av i skolan men ändå var det väldigt få som kommenterade det eller mobbade mej. Ifall en sådan situation uppstod var det pga att de inte fått information och kunskap om min stamning och stamning överlag. Någon regelbunden talterapi hade jag inte förrän högstadietiden. Jag var dock på en kurs för barn i samma situation i Örebro. Jag åkte dit ett par gånger tillsammans med min familj och har fortfarande kontakt med en från gruppen. Folkhälsan (allmännyttig social och hälsovårdsorganisation i Finland med kring 19 000 medlemmar) ordnade ett familjeläger (med uppföljning) för barn med stamning i södra Finland när jag gick i lågstadiet och det var riktigt roligt att delta i. Samtidigt som vi barn som stammade fick talterapi fick de andra familjemedlemmarna göra annat planerat program på lägerområdet. Det var ett läger som gjorde det roligt för oss barn att jobba med vår stamning och lära oss olika tekniker.

Högstadiet

När jag började högstadiet blev det jobbigare med stamningen. Det var en större skola, flera elever, folk man inte kände och många nya situationer. Jag ville inte att folk skulle höra att jag stammade. Under flera lektioner var det högläsning som gällde och då blev det svårt. Jag försökte räkna raderna i texten för att se vilken mening jag skulle läsa. Allt för att kunna hantera de svårigheter som skulle kunna uppstå då. Trots att jag något så när visste vad jag skulle läsa blev ändå nervositeten stor när jag skulle läsa och därmed märktes stamningen av mycket. Att hålla föredrag blev även ett problem eftersom jag kände att förståelsen från de andra eleverna var något mindre än i lågstadiet och klasserna var större. Jag tror att majoriteten av de som stammar har känt sig obekväma med att tala inför sin klass i högstadiet. Under tiden i högstadiet fick jag dock tätare kontakt med en talterapeut i kommunen och en regelbunden terapi inleddes. Terapin gav mej verktyg att kunna jobba med resten av livet.

Gymnasiet och universitetsstudier

Gymnasiet blev en fin tid för mej och min stamning. Jag började nu acceptera stamningen som en del av min personlighet och ville inte att den inte skulle hindra mej mera från att hålla föredrag lika självsäkert som alla andra i min klass. I gymnasiet tänkte jag inte längre på min stamning när jag genomförde föredrag och diskuterade med andra i skolan. Stammade jag så stammade jag och sen tänkte jag inte mera på den saken. Dock förekom det ju nog stunder när orden låste sig extra mycket och upprepningarna kom oftare. De kom i situationer jag inte kände kände mej bekväm i, i situationer då jag var väldigt nervös.

Efter gymnasiet inledde jag mina universitetsstudier för att bli barnträdgårdslärare (förskolepedagog i Sverige). Det blev en nystart på det viset att ingen i skolan kände mej sedan tidigare och ingen visste om min stamning. Min stamning noterades såklart under de föredrag jag höll och i diskussioner jag förde men det var inget som kommenterades av varken andra studeranden eller lärare. Min stamning kom inte på tal förrän jag skulle skriva min avhandling inför examen. Jag valde nämligen att skriva om pedagogers förhållningssätt till barn med stamning. Det föll sig ganska naturligt att jag skulle skriva om stamning. Jag intervjuade pedagoger ute på fältet för att få en bred bas. Det som kom fram var bland annat det att barn förstår situationer med andra stammande barn bättre om de fått informationen. Vad som också konstaterades var att tiden att lyssna på ett barn med stamning var för pedagogerna viktigt men tyvärr inte alltid en självklarhet eftersom tiden ofta är en bristvara på daghem. Efter att jag blev utexaminerad väcktes stort intresse för min avhandling och jag kontaktades av en lärare på en speciallärarutbildning i grannstaden. Hon önskade att jag skulle komma och hålla en gästföreläsning kring stamning och avhandlingen under en av hennes lektioner. Jag tackade naturligtvis ja eftersom det länge varit en dröm för mej att hålla en föreläsning kring min stamning. Föreläsningen gick över förväntan. Stamningen gjorde sig naturligtvis påmind under de 90 minuterna jag talade men det gjorde inget, för det var ju trots allt stamningen jag föreläste om. Gruppen ställde många frågor efteråt och jag svarade med glädje på dem. Trots det stora intresset från gruppen och deras lärare blev det aldrig några fler föreläsningar (åtminstone inte ännu, drygt tre år senare). Föreläsningen blev en boost för mej. En boost för att öppet fortsätta berätta om min stamning och vara stolt över den.

Arbetsliv och fortsatta studier

När jag skrev min avhandling jobbade jag även vid sidan om på ett transportföretag. Där krävdes det att jag nu som då talade i telefon och på andra språk än mitt modersmål. Det blev ofta väldigt svårt för mej eftersom jag då stammade väldigt mycket. Minns speciellt ett samtal då jag skulle tala engelska i telefon och det slutade med att personen i andra änden lade på. Hen frågade mycket vad jag sade och jag stammade mycket i form av upprepningar. Efter det samtalet valde jag att föra all typ av kommunikation på andra språk via e-post. Efter ett par år på företaget valde jag att inleda ekonomistudier på engelska. Det blev givetvis en utmaning för mej eftersom alla föredrag och gruppdiskussioner skulle genomföras på engelska. Ofta gick det bra och om jag stammade var det ingen som lade märke till det. Utbildningen gav mej en boost i rätt riktning då jag nu kunde föra samtal på engelska med större självförtroende.

Vardagen

Att vara vuxen och stamma ser jag inte som något problem. Den gör sig mera påmind om jag är stressad, ivrig, nervös eller trött. Min stamning visar sig genom att jag upprepar stavelser, genom blockeringar och genom mina handrörelser. Då jag talar använder jag mej mycket av mina händer för att bättre få fram budskapet med det jag vill säga. Ofta så stannar jag upp när jag märker att jag stammar mycket och använder mej av den teknik som fungerar bäst för mej, att tala på utandning. Även om jag stammar mycket ibland ser jag inte det som någon problem, jag ser det mer som en del av min personlighet. Folk förstår mej, lyssnar på mej och håller ögonkontakt till en stor del men ibland vill de hjälpa genom att ”fylla i” och ibland försvinner fokus på mej. Det är självklart jobbigt i stunden men jag har valt att fokusera på den majoritet som faktiskt lyssnar. I det jobb som jag har nu för jag ofta samtal med mina kollegor på kontoret. Även om jag stammar blir jag tilltalad och behandlad som vilken anställd som helst. Det uppskattar jag mycket.

Mina tips till de som för samtal med en person som stammar:

Håll ögonkontakt!

Lyssna till punkt dvs avsluta inte personens mening. Bara personen själv som vet hur meningen ska sluta.

Behandla personen som vilken person som helst, INTE som en ”stammande person”.

TACK..

..till min man, till min familj, till min morfar som var ett enormt stöd för mej, till de som tror på mej, till de som behandlar mej som vilken människa som helst och till Andrea, grundaren av Projekt Prata, för att jag får vara en del av denna resa. Min stamningshistoria är inte slut, den har bara börjat. Stamningen är en del av mej och jag är så fruktansvärt stolt över det jag åstadkommit med den hittills i livet!

Daniela Björkman-Brunell

28 år



COMMUNITY
Bankgiro: 5447-9902
  • Facebook
  • Instagram
Copyright     Projekt Prata 2020