Kampen med min stamning i skolan

David Hult:

Hej, jag heter David Hult, jag är 22 år och bor i Karlstad. Jag arbetar på Hammarö golfklubb som banarbetare och har snart gjort det i två år och jag trivs jättebra.

Jag började märka att jag stammade när jag var drygt 7 år och gick hos en logoped som gav mig en duff, en apparat som skulle få mig att prata långsamt som en snigel, det gick ganska bra i början, sen blev det inte så bra. Jag tyckte att det var krångligt att ha den i fickan eller i handen, så jag slutade med den. Då visste jag absolut ingenting om stamning, jag förstod bara inte varför jag pratade så annorlunda emot alla andra, men jag försökte inte tänka på att jag hade stamning. Jag brydde mig inte om att få hjälp med min stamning, jag trodde att det fanns något som man kunde göra för att få bort stamningen men jag insåg snabbt att det inte gick att få bort, utan att jag insåg att det här kommer jag att få leva med resten av mitt liv. Sen när jag började högstadiet när jag 15 år ungefär, det var då som mobbingen började på allvar.

Skolan var bland det kämpigaste i mitt liv, dom äldre barnen retade mig och dom härmade mig när jag stammande och skrattade. Jag tog åt mig av deras mobbning i årskurs 6-8 och sen i årskurs 9, så insåg jag att det inte är värt att lägga sin kraft och energi på sånt och så insåg jag att det inte är mig som det är fel på utan på dom som mobbar en som har det extra svårt, för dom har igen aning hur det är att leva med stamningen. Det var också svårt i skolan när folk inte lätt mig prata klart och dom avbröt och fyllde i mina meningar och jag tyckte inte direkt att lärarna hjälpte till och stöttade mig i det här, jag fick på något sätt kämpa mig inom hela skoltiden och försöka att prata hyfsat lugnt. Jag vågade inte heller räcka upp handen på lektionerna, just för att jag var rädd att jag skulle hacka upp mig hela tiden. Så jag är lite stolt över mig själv att jag tog mig igenom den jobbiga skoltiden. Jag kan se tillbaka på det och ge mig själv en klapp på axeln.

Ett av mina fritidsintressen är att vara med mina bästa kompisar, jag har inte så många kompisar men huvudsaken för mig är att man har några stycken som är snälla, omtänksamma, stöttande, man känner sig trygg med, som man kan lita på och prata med om vad som helst. Jag har mycket att tacka mina tjejkompisar för, jag kan inte beskriva min djupa tacksamhet till dom och beskriva min glädje över att dom i mitt liv. Jag tycker också att jag har världens bästa stöttande familj, min pappa stöttade och hjälpte mig igenom skolan, min mamma finns där för mig och stöttar/tröstar mig varje dag om det är något. Så får jag inte glömma min stora syster, hon har fått mig att se glädjen i mitt liv även när jag har känt att det har varit jättemörkt. Hon ger mig tips, råd, stöttar, hjälper mig, omtänksam, tröstar mig etc. Jag vet inte vad jag skulle göra utan min familj och mina vänner. Jag vill ju försöka vara med mina vänner så mycket jag kan, men jag har fortfarande problem när dom tex ska ut och festa eller göra något på kvällen, då blir jag bara orolig och tänker på att jag kommer att stamma jättemycket, när jag ska säga vad jag tex ska ha för mat och dricka, så då följer jag inte med ut och det är för att jag är orolig över att dom inte kommer att orka lyssna klart på mig när jag ska beställa dricka och mat, så jag önskar då att jag inte hade stamning.

Här på senare år så märkte jag att när jag sjunger, så stammar jag inte alls, det flyter bara på utan att jag har märkt det, förrän här på dom senaste 3/4 åren och det tycker jag är helt otroligt hur hjärnan kan regera på olika sätt för oss som stammar, att i ena stunden när vi pratar så blir det oftast mycket hakning om man inte har kommit på något sätt för att inte stamma så mycket och att när vi sjunger med i låtar att vi inte stammar en enda gång, det tycker jag är helt fantastiskt. Musiken har också betytt jättemycket för mig och betyder lika mycket för mig än idag, för musiken har hjälp mig när det har varit jobbiga tider och den hjälper mig att inte tänka på alla jobbiga tankar, utan då är jag bara jättelycklig!! Som man säger ”Musik som byggas utav glädje”. Det tycker jag stämmer ganska bra på mig.

En sak som mobbarna i skolan tog från mig var mitt självförtroende, jag har inte sen jag gick på mellanstadiet tyckt att något jag har gjort har varit bra eller inte varit tillräckligt bra utan tänker bara på hur jag kan göra så att det ska bli bättre. Men jag tycker väl nu att det börjar komma fram lite mer självförtroende i taget. Jag har också skämts över min stamning under skolåren och gör det fortfarande lite gran idag, men har nu insett att jag ska inte tycka att jag är en sämre människa bara för att jag stammar, utan istället se det som att det är en gåva och lär dom till folk som inte har stamning att försöka förstå att bara för att det finns folk som stammar så är dom inte sämre personer och lära er att inte avbryta eller inte fylla i meningarna, det gör inte saken bättre för oss, det blir bara sämre.

Så till er alla där ute som är rädda att prata för att ni har stamning, VAR INTE RÄDDA!! Utan du kan prata på hur mycket du vill och försök bara ta djupa andetag innan du ska börja prata så kommer det att gå galant! Tänk inte heller på vad dom andra eleverna eller lärarna säger utan dom måste acceptera och respektera den du, för du ska bara vara den du är och inte ändra på dig själv för att andra säger att du ska ändra på dig!! TRO PÅ DIG SJÄLV!! Om du inte heller vågar prata och säga vad du tycker, för att du är rädd för att dom ska mobba dig, då tycker jag att du inte ska bry dig om vad dom säger, låt dom inte trycka ner dig själv, UTAN STÅ UPP FÖR DEN DU ÄR och låt inte andra förminska dig!!

Så när jag upptäckte Projekt Prata och Andrea Steen när hon var på tv för några eller något år sen, så kände jag att här vill jag vara med i, här kanske jag kan känna mig trygg och ingen som dömer ut någon eller någon som retar varandra, utan här så hjälper, stöttar och tröstar vi varandra och samtidigt så för världen se att bara för att man stammar så är man inte annorlunda än någon annan!! ALLA ÄR LIKA MYCKET VÄRDA!!