Mitt liv med stamning

Tove Selvåg Drott:

Att stamma är något som kan upplevas som tabu, att inte bara kunna prata rätt ut, att inte behöva tänka så mycket på hur man säger, förrän man säger det. Att hela tiden behöva fundera över hur ordet ligger i munnen, innan det sägs kan ibland vara en påfrestning.

Varför vill jag då skriva om stamning? Varför är det så viktigt för mig? Det är viktigt att göra sin röst hörd samt att vara andras språkrör. För mig är det viktigt att hjälpa till, vilket man kan göra på olika sätt. Ett sätt för mig är att skriva här både för min del men även för de som känner att de inte orkar, vågar eller tycker att det är någon idé.

När jag ringde min mamma och pappa för att berätta om mina idéer, gav de mig sitt fulla stöd. Att de stöttade mig nu på samma sätt som de gjorde när jag var liten, gör mig så lycklig. Det är verkligen inte alla som har en familj som finns där och stöttar och peppar.

Jag heter Tove Selvåg Drott, jag är 38 år gammal och bor i Stockholm. Jag arbetar som lärare på lågstadiet och har stammat i hela mitt liv. Det började när jag var 4 år. Det som var väldigt svårt för mig var att få fram vad jag ville säga, jag hakade upp mig hela tiden. Jag vet att min mamma sa till mig en gång att hon kunde ringa en kompis åt mig, ifall jag tyckte det var jobbigt att ringa.

Under hela min uppväxt har jag haft ett starkt stöd hos min familj och mina vänner. Alla har varit förstående. Tyvärr finns det alltför många människor i vår omgivning som har svårt att möta människor som stammar. Mycket tror jag beror på osäkerhet och brist på kunskap kring ämnet, men det finns även de som vill hjälpa till och tror att det blir rätt om de hjälper till med att avsluta ett ord eller en mening.

Då jag aldrig direkt har låtit stamningen begränsa mig, valde jag alltid att ringa själv, oavsett hur lång tid det skulle ta innan jag kom fram till det jag ville säga. Styrkan till detta har jag fått ifrån min familj som alltid har varit mina stöttepelare.

Grundskolans tidigare stadier:

Under lågstadiet gick jag en period hos en talpedagog. Jag kände mig rätt utpekad då jag skulle gå iväg med talpedagogen till ett annat hus för att träna på att prata. Tankarna började komma och frågorna snurrade i huvudet, “undrar vad alla andra tror att jag gör?, kommer jag att bli retad för detta?” Och ja, jag blev retad. Inte av många men det förekom ord som stammare och stam-apa. Det var fruktansvärt att höra. Att gå i mellanstadiet och bli retad för sin stamning väckte många känslor. Jag var såklart mycket ledsen och visste inte riktigt hur jag skulle hantera de situationerna. Jag berättade allt för mina föräldrar som stöttade mig och hjälpte mig med att hantera både mina känslor och situationerna.

Högstadiet:

Att vara tonåring med allt vad det innebär såsom betyg, hormoner, puberteten, killar, nya kompisar, ny skola, var för mig väldigt omvälvande. Att då stamma samtidigt gjorde ju inte saken bättre. Jag måste hela tiden ha koll på min stamning, när kommer jag att stamma, att läsa högt och samtidigt andas in och andas ut, ta det lugnt och läsa sakta. Det var inte inte en dans på rosor. Tyvärr så hade inte högstadiet så mycket anpassningar för de som hade behov av dem, utan man “körde på” att alla skulle göra samma saker, på samma tid, för att nå målen. Jag var lite som en expert på hur jag skulle hantera högläsningen. Jag räknade ut när det var dags för mig att läsa, då kunde jag passa på att gå på toaletten i förhoppning om att slippa läsa det stycket och då förhoppningsvis få ett kortare stycke. Det gick vägen när jag hade tillåtande lärare, men så var inte alltid fallet. Under hela grundskolan lärde jag mig olika taktiker i olika sammanhang.

Universitetet och lärarutbildningen:

Under utbildningen fick jag en kraft i att jag ska klara det. Såklart att resan dit inte var lätt, med tanke på studier, tentor, grupparbete, men skam den som ger sig. Under den här perioden så har relationen till min stamning förbättrats, och acceptansen till mig själv har infunnit sig. Ingen under min lärarutbildning har ifrågasatt mig kring min stamning. Jag tror det är första gången i mitt liv, där ingen har påtalat det för mig.

Jobb och karriär:

Jag har alltid vetat vad jag vill bli, har alltid vetat jag vill bli lärare, precis som min mamma var när hon arbetade. Men som lärare innebär det att prata mycket, prata med många, undervisa, läsa högt, ja listan kan göras lång. Inget av detta har skrämt mig, utan jag har alltid känt att varför skulle jag inte lyckas att bli lärare, jag tänkte aldrig låta min stamning hindra mig från att följa mina drömmar. 2005 tog jag lärarexamen på Lärarhögskolan i Stockholm.

Saker som jag och andra som stammar är experter på:

- Byta ut ordet i meningen, om jag kände på mig att ordet “låg fel i munnen”

T.e.x på jobbet har vi haft övningar där vi ska välja ett kort med ett citat, och då välja ett citat som passar in på hur man mår just nu. Då har det hänt att jag väljer ett kort med en kortare text där orden är lätt att säga efter varandra.

- Om jag skulle köpa något på caféet, så valde jag något som var lätt att säga.

T.e.x Jag var sugen på en kaffe med mjölk, men k-ljudet låg helt fel i min mun så istället beställde jag en latte.

- Räknade ut när det var min tur att läsa, men lyssnade inte så mycket på vad de

andra kompisarna sa.

T.e.x om fröken i högstadiet sa att alla skulle läsa en text, så tränade jag in mitt stycke tyst för mig själv.

Under hela mitt liv har jag varit i sammanhang där jag har blivit förvånad, förbannad, ledsen, glad, arg kring hur man har bemött mig pga av min stamning. Några exempel:

“ Innan vi börjar föräldramötet, kan du berätta då att du stammar?” citat från en fd chef.

Tankar och känslor:

Ibland har jag känt att det kanske är lika bra att vara tyst i olika sammanhang, än att det ska bli ett misslyckande. Men jag har ändå inte kunnat hålla mig ifrån att prata, jag är en person som tycker om att prata och vara med i diskussioner. Jag kan till och med bli arg på mig själv när de tankarna kommer upp , ska jag vara med i diskussionen eller inte? och en röst i mitt huvud säger: “lägg av Tove, ta bort dessa tankar, varför ska du inte diskutera? trams!

Situationer som har varit tuffa:

När jag funderar över händelser som har varit tuffa för mig, situationer där stamningen har tagit över är flera. Jag kommer här nedan att berätta om händelser där jag bara velat ropa rakt ut: NEJ JAG VILL INTE, FÖR ATT VET INTE OM ORDEN KOMMER ATT KOMMA FRAM. Men trots det så ler jag och låtsas som att detta känns hur bra som helst.

1). Vi gjorde en övning på jobbet som kallas “ jag heter” Man ska hälsa på en kollega och säga sitt namn, sen ska man vid nästa möte säga kollegans namn. När man har hittat tillbaka till sitt namn får man sätta sig ner. Vi startade leken, jag tog ett djupt andetag och sa: hej jag heter Tove, vid nästa möte skulle jag säga ett annat namn, men då tog det plötsligt stopp. Jag fastnade totalt och började tänka: fan det går inte, personen jag mötte fnissade lite nervöst, men jag tänkte han kanske funderar på om jag minns vem jag nyss hade hälsat på så det kanske inte gör något.

2). Jag ringde en förälder där jag skulle berätta om en incident, men då jag var så spänd på hur reaktionen skulle bli, det blev tyvärr ett flertal låsningar. Att inte se personen man pratar med skapar såklart tankar som: lyssnar hen ens på vad jag säger? förstår hen vad jag menar?

3) Alla gånger man sitter i ring och ska säga sitt namn, var man kommer ifrån och vilken klass man jobbar med. Så fort någon säger : “Vi kör en presentationsrunda” och där kommer klumpen i halsen, låsningen samt att pulsen och hjärtslagen ökar. Det är så konstigt att det är som att trycka på en knapp.

Trots detta så tillåter jag inte stamningen att begränsa mig i mina val.

Tack:

Jag vill tacka alla er som har läst den här artikeln och jag förmodar att flera känner igen sig. Med mina tankar, erfarenheter och upplevelser hoppas jag på att ni som har upplevt samma, eller känner någon som har upplevt liknande situationer, känner stöd utifrån den här artikeln. Jag kommer att fortsätta skriva, i skrivande stund håller jag samtidigt på att skriva en bok. Boken kommer att innehålla handfasta tips, erfarenheter, upplevelser. Boken kommer att vända sig till en bred målgrupp: Skolan, förskolan (förskollärare, lärare, fritidspersonal och rektorer), utbildare på logopedutbildningen, privatpersoner.

Fyll gärna i mitt formulär för boken här.

Om ni skulle vilja veta mer, eller om ni skulle vilja få kontakt med mig, kontakta mig på: tove.selvag@gmail.com

Hälsningar Tove