- Projekt Prata
Nyckeln för mig var acceptans.
William Prytz:
Nyckeln för mig var acceptans.
En sådan basal sak som att kunna pratat flytande är något som de flesta tar för givet. Att säga det man vill på det sättet man vill säga det, med önskat tonläge och perfekt timing.
Det är liksom inget man reflekterar över utan bara tar för givet. Precis som så många andra grejer. Som att kunna gå, kunna se och höra. Det ska bara funka helt enkelt.
Men jag tycker det är värt att uppmärksamma och ägna en tanke åt varje dag. Det man har och det som fungerar. Kroppen är egentligen ett fantastiskt underverk. Där så mycket skulle kunna ha gått fel vid själva tillverkningen, men det är ändå så mycket som fungerar.
För mig och cirka 90 000 personer i Sverige, och cirka en procent av världens befolkning, så finns det väldigt förenklat en störning i talets startsignaler. Det är vad man tror iallafall. För den faktiska orsaken till stamning är inte helt känd och det är fortfarande en olöst gåta utan lösning.
En sak är iallafall säker och det är att stamning är individuell och är skiljer sig för alla människor som har den. Vissa upprepar samma stavelse flera gånger i följd. Vissa tenderar att mer glida på samma bokstav. Vissa upprepar samma ord flera gånger, vissa blir tysta och får inte fram ett ljud. För vissa är det mycket och för vissa är det mindre. Men stamningen varierar också för dem flesta i hur mycket den är. Vissa perioder kanske den är mer påtagliga och sen helt plötsligt är den nästan helt borta. Här pratar vi alltså om talstörningen stamning. En kommunikationsnedsättning. Inte den tillfälliga stamningen som kan drabba alla människor där och då och som ofta förknippas med osäkerhet, nervositet eller liknande. Det är två helt olika saker som inte har något med varandra att göra. Det tycker jag är mycket viktigt att poängtera för där råder det ofta missförstånd och fördomar där dessa två olika saker tyvärr blandas ihop.
Jag heter William och är 26 år gammal. Jag tänkte berätta lite kort om min egen stamning. Hur stamning kan se ut, vad jag har lärt mig och vad som gjorde att jag idag lever med min stamning utan att må dåligt över den. Jag tänkte även skicka med ett par tips vad man kan tänka på om man möter någon som stammar för det är inte alls så självklart för dem flesta och inte kanske så lätt att veta. Kanske finns det också i bästa fall en viss igenkänningsfaktor hos någon som också lever med stamning. Isåfall kan det vara skönt att veta att man inte är ensam om detta även om det ibland kan kännas så. Jag tror iallafall att mitt 15-åriga jag hade uppskattat mycket om det då hade funnits ett nätverk som ”Projekt Prata” för personer som stammar. Där fler gick ut och öppet pratade om sina erfarenheter kring att leva med stamning. För det gör skillnad. Det gjorde skillnad för mig när jag hittade Projekt Prata. Jag har läst alla andra personers berättelser och de är väldigt fina, starka och välformulerade. Igenkänningsfaktorn var ofta hög och speciellt kring vissa små detaljer. Jag blev väldigt imponerad av er alla och lite varm inombords. För just den här grejen, stamningen, har jag alltid känt mig ensam om. Även fast jag vet att det finns många som lever med stamning är det inte ofta jag har träffat någon annan som stammar. Men vetskapen om att ni finns därute värmer. Trots att vi inte känner varandra så förstår vi varandra som inga andra gör just när det kommer till stamning. Det är viktigt för oss som känner oss redo att prata om detta ämne att göra det. För tyvärr är det alldeles för få som gör det. Som vågar ta plats. Jag vet, utan att nämna några namn flera offentliga personer som stammar och som bara genom att någon gång ta upp ämnet skulle kunna göra stor skillnad för många människor, men som tyvärr väljer att inte göra det. Alla har såklart rätt att göra som de vill och alla kanske inte vill och det är såklart helt ok. Det har jag full förståelse och respekt för.
Jag lever med en typ av stamning som kallas för ”dold stamning”. Det är som vanlig stamning bara att den inte alltid märks så väl för omgivningen. Personer med dold stamning har utvecklat olika typer av strategier för att så effektivt som möjligt dölja sin stamning. Man blir exempelvis expert på att blixtsnabbt byta ut ett ”svårt ord” mot ett liknande (som en inbyggd T9 funktion). Man vänder och vrider på meningar redan innan man ska säga dem. Man kan låtsas att man har glömt just det ordet som blir svårt att säga för att ge sig själv mer tid tills det går lättare. Jag använder mig också av diverse olika utfyllnadsord för att det inte ska bli tyst. Man kan också avstå helt från att prata om man känner redan innan att det inte kommer att funka. Det var bara ett exempel på några tekniker som jag använder mig av. Efter att ha levt större delen av sitt liv på det här sättet så är det nästan helt automatiserat. Jag gör det utan att tänka på det när det behövs. Allt för att talet ska flyta så smidigt och sömlöst som möjligt. Men det tar också mycket energi och ibland efter att ha pratat mycket kan jag vara helt slut både psykiskt och fysiskt. För det blir även en fysisk ansträngning. På grund av dessa självlärda tekniker märks dold stamning inte så mycket utåt. Det andra människor ser är ofta bara toppen av ett isberg. Det som heller inte syns är den ångest, skam och negativa känslor som kan följa med stamningen.
Även idag när jag försöker att stamma mer öppet istället för att använda mig av dessa tekniker så är det så invant så det sker ofta av sig självt.
Du som läser det här och inte stammar tänker: ”Vadå stamma mer öppet? Det är väl jättebra om man kan använda sig av dessa självlärda och invanda tekniker för att stamma mindre. Då märks det ju inte så mycket utåt och då är det ju inga problem”.
Då säger jag att det är just det där tankesättet som är problemet. Det är inte stamningen i sig som egentligen är problemet. Jag brukade själv tänka just så att ju mindre stamning = bättre. Stamning = dåligt. Det är något som ska undvikas till varje pris.
Men sedan jag började att acceptera min egen stamning och blev mer vän med den istället för att varje dag slåss mot den. Då insåg jag att det är min rätt att prata så som jag gör. Jag får stamma. Jag måste prata som jag gör för jag mår bra av det. Att känna ”åh nej nu stammade jag igen, skit också” eller att pränta in i sitt huvud att ”stamning är dåligt, det ska jag inte göra” leder bara till negativa känslor för en själv. Med andra ord, har alla rätt att vara som dem är. Ingen som stammar har själv valt att stamma. Det är dem korten vi har i livet och det är dem vi måste spela med och leva fullt ut så bra vi kan. Det är man skyldig sig själv.
Därför ser jag inte längre stamningen som någonting dåligt. Eller om jag är i en period med mer stamning så är det just vad det är, en period med mer stamning INTE en sämre period. Det är en stor skillnad det där. Att inte se stamningen i sig som någonting dåligt utan istället konstatera att det är mer eller mindre stamning. Visst, kanske mer utmanande, svårare, men inte sämre.
För mig tog det ganska många år innan det faktiskt bottnade i mig själv. Att det för mig aldrig var stamning i sig som faktiskt var det stora problemet. Utan istället omvärldens reaktioner och mina egna tankar om min stamning. Som till exempel vad andra ska tänka. Mitt egna kontrollbehov att jag inte kommer att framstå på det sättet som jag själv vill. Som den jag är. När jag själv på riktigt äntligen accepterade min stamning så var det en stor ”game changer” för mig. Att acceptera den istället för att jämnt och ständigt föra en daglig kamp och se den som något som ska och måste besegras - då släppte en stor tyngd från mina axlar. Det var som en befrielse. När jag istället jobbade med mina egna känslor kring själva stamningen som ju egentligen var roten till problemet, inte själva stamningen i sig. Då släppte mycket av dem negativa känslorna kring stamningen och jag började bli mer bekväm med att faktiskt stamma öppet. Jag hade hela tiden sett stamningen som något dåligt. Att ju mindre jag stammade desto bättre. Ju mindre stamning = bättre. Nu hade jag lärt mig att det är ok att stamma. Jag får stamma, jag måste för min egen skull och ”spela med dem korten jag har” och vara mig själv fullt ut. Att stamma är inte = dåligt. Idag stammar jag lika mycket som förr, men jag mår så mycket bättre i det. Och det visar att det faktiskt inte var stamningen i sig som var problemet. För jag tror att om vi kan sprida kunskap om stamning, så att fler människor förstår lite mer om vad stamning är och att vi kan bli av med många av de tråkiga fördomar som finns kring stamning. Då är väldigt mycket vunnet.
I skolan blev jag aldrig retad för min stamning. Det var sällan någon sa något om det eller anmärkte på det. Lite konstigt kan jag nästan tycka i efterhand. Det hade varit en naturlig sak att göra sig lustig över dem gångerna folk ville vara taskiga mot mig. Överlag tänkte jag inte så mycket på min stamning i mellanstadiet eller högstadiet. Alla i min klass visste om det och det var inte någon som sa något om det. I lågstadiet när jag för första gången besökte en logoped fick jag höra att stamningen inte gick att bota. Som den den envisa tävlingsmänniska jag var och är så tänkte jag att jag visst på ett eller annat sätt skulle ”besegra” stamningen och bli av med den i framtiden. Jag var fast besluten. Att acceptera den var jag inte mogen för. Det var inget alternativ utan det ansåg jag vara att ge upp.
Jag minns mig själv som ganska pratglad. Faktum är att jag alltid har gillat att prata och formulera mig trots min stamning. Och pratade för det mesta på ändå utan att reflektera så mycket över min stamning. Den blev mer påtaglig för mig själv när jag började gymnasiet och bytte skola till en ny stad och började i en klass där jag inte kände någon. Plötsligt så gick jag från att vara en av dem mest pratglada i klassen till att bli en av dem mest tysta. Hur gick det till egentligen? Här spelade stamningen en stor roll. Att som 16 åring hamna i en helt ny miljö och föröka visa vem man var för massor med nya människor var med stamningen inte helt lätt. Då blev helt plötsligt stamningen ett stort hinder för mig. Jag tyckte nog att det var svårt att visa vem jag var och ge en rättvis bild av mig själv när jag ständigt fastnade på orden. Då blev det lättare att inte säga något alls ibland. Jag kände mig nog väldigt ensam kring stamningen eftersom det bara var jag som hade den. Jag kände mig missförstådd och delvis frustrerad för jag såg inte hur jag skulle kunna göra något åt det. Samtidigt vill jag även passa på att tacka min familj som alltid har funnits där och stöttat mig till 100%. Det är något som har gett mig en trygghet och som jag är väldigt tacksam över både då och nu.
Med tiden blev det nog lite lättare i skolan ändå. Men det finns tillfällen jag aldrig glömmer. Som till exempel när vi under en engelska lektion skulle se på film. I filmen var det en karaktär som stammade väldigt mycket. Jag har alltid haft lite svårt för att höra när andra människor stammar. På något sätt är det obehagligt och gör nästan lite ont i mig. Jag tror att det på något vis handlar om empati och att jag gör deras stamning till min egen. Hur som helst så skulle karaktären i filmen säga något och stammade väldigt mycket. Alla i klassrummet gapskrattade. Jag kände hur jag blev helt röd i ansiktet och drabbades av ett extremt obehag, även fast det inte var åt mig någon skrattade åt. Till sist stormade jag ut ur klassrummet och jag tror inte att någon förstod varför.
För mig har det alltid varit lättare när personen/personerna jag pratar med vet att jag stammar. Du blir det inga missförstånd eftersom de vet vad det handlar om. Det gör också mig tryggare i att bara köra på. Träffar jag nya människor är det skönt att bara nämna det som de vet. Annars går man och tänker ”vet dem eller vet dem inte än?”. Eftersom stamning inte syns och min stamning inte alltid märks så väl så har det ibland lett till lite halvjobbigt situationer. Folk vet ibland inte vad det är som händer och börjar ibland skratta eller fnissa åt mig. Tex när man ska presentera sig och kanske fastnar på sitt eget namn. ”Vet du inte vad du heter? Haha”
Det har också ofta hänt att folk tror att jag är sämre på engelska än vad jag är. Om jag stammar när jag pratar tror de att jag inte vet vad ordet är på engelska. Fast jag vet det mycket väl, bara att jag stammar.
En gång blev jag avvisad och var tvungen att lämna en bar som jag besökte helt nykter för att jag stammade. De trodde att jag var påverkad för att jag stammade. Där och då inte så kul men nu kan jag skämta om det.
2016 kände jag att jag behövde göra något åt stamningen. Jag kände att den begränsade mig för mycket i min vardag. Jag tog kontakt med en logoped och fick även prata med en person om känslorna som stamningen frambringade. Det var ett bra steg på vägen. För även om inte logoped-sessionerna gav mig så mycket så fick jag även möjligheten att prata om stamningen i ett större sammanhang. Det var där och då som jag började förstå att det inte var själva stamningen i sig som var det stora problemet. Utan mina egna tankar kring den. Att jag lät den begränsa mig och vägrade att acceptera den. Och genom att inte göra det gjorde jag mig själv en stor otjänst. Jag hade tidigare levt med en viss prestige och för hårda krav på mig själv som jag är väldigt glad över att jag har släppt idag.
Efter att ett par år senare läst en del bra böcker och jobbat vidare, växt och mognat så kom jag till sist till punkt där jag för första gången accepterade stamningen. Jag började öppna upp och prata mer om stamningen med andra och delade till och med ett inlägg om min stamning på min Facebook. Något jag tror att jag aldrig hade kunnat tänka mig att göra bara ett par år tidigare. Det var ett stort steg för mig och det kändes bra att öppna upp om stamningen utåt.
Idag gillar jag att prata om stamning och det är något jag utan problem lyfter fram. Jag blir bara glad när folk frågar om den, är nyfikna och kommer med frågor. Jag känner en stolthet i att vara mig själv fullt ut, med eller utan stamning. Det kan till och med vara skönt att stamma öppet istället för att till varje pris dölja den.
I mitt tidigare jobb så har jag också regelbundet stått framför grupper om cirka 50 personer och presenterat mig själv utan problem. Nu tycker jag att det bara är kul. Jag har tagit kontroll över stamningen på så viss att jag inte låter den begränsa mig. Jag gör det jag vill göra och hemligheten är att utsätta sig för jobbiga saker. Det är då ens comfort zone växer. Till exempel så gillade jag verkligen inte att prata i telefon tidigare, det undvek jag i stort sett alltid till varje pris. Idag lyfter jag luren iallafall utan att fundera så mycket. Jag stammar lika mycket som tidigare och ibland känns det som att de går åt skogen. Men hemligheten är att göra det ändå, för då känns det lättare nästa gång. Det är den enda vägen framåt vare sig man gillar det eller inte.
Genom att prata öppet om stamningen har jag lyckats skapa en distans till stamningen och till och med skämta om den har varit ett sätt för mig att ta kontroll över stamningen. Jag har fortfarande dagar och studier då jag tycker att stamningen är riktig jobbig. Men jag ägnar inte alls lika mycket tid på att tänka på den och känner inte längre att den begränsar mig på samma sätt som tidigare och det är det som är det viktiga. Faktiskt så har jag till och med börjat se positiva saker med stamningen vilket tidigare trodde vara omöjligt. Stamningen har hjälpt till att forma mig till den jag är idag. Det är så jag ser det.
Hittills har jag lyft fram mycket av svårigheterna med stamningen. Men jag vill också passa på att lyfta fram lite positiva saker.
Positiva saker med stamningen:
Stamningen har hjälpt till att förstärka min empati.
Stamningen har höljt mig att inse vikten av att lyssna.
Stamningen har ganska tidigt i livet gett mig en inre trygghet och stabilitet. Jag tänker inte så mycket på vad andra ska tycka och tänka om mig vilket är väldigt skönt.
Stamningen är ännu en sak som gör mig unik. Jag ser det mer som ett ”mark” jag har.
Stamningen utmanar mig att ständigt våga gå utanför min comfort-zone.
Stamningen har för mig genom åren ofta fungerat som ett extra bränsle, en extra drivkraft. Jag vill visa att jag kan trots stamningen. När jag var yngre kändes det extra skönt att vara bra på saker där man inte behövde prata som sport och liknande. Men idag kan den ge mig ett extra bränsle i alla möjliga situationer. Inte minst för att visa för mitt yngre jag att det är möjligt att göra alla dessa saker trots stamningen.
Jag kan inte se något tydligt mönster i perioder där jag stammar mer eller mindre. Många kanske skulle tro att man stammar mer i pressade eller stressade situationer. Så är det inte för mig, snarare tvärtom faktiskt. Jag kan inte se något mönster alls i mängden stamning mot hur jag känner mig inombords. Men det som jag vet är att jag generellt sett stammar mer när jag ska återberätta något i dåtid och när jag pratar i telefonen av någon anledning.
Jag upplever ibland att folk blir obekväma när dem möter någon som stammar. Jag tror att mycket handlar om att man inte vill göra fel och man inte vet hur man ska agera. Tystnaden som kan uppstå kan nog också upplevas som obehaglig om man inte vet hur man ska agera Jag kan absolut förstå det. Därför tänkta jag lista några saker som man kan tänka på. Ha detta i åtanke.
Så bemöter du någon som stammar (enligt mig):
Det viktigaste av allt för mig iallafall. Avbryt inte och fyll inte i mig om jag råkar stamma. Det här är så vanligt och jag tror att många gör det av välmening eller utan att ens tänka på det. Det händer fortfarande för mig att både vänner och släkt gör det utan att de tänker på det. Jag har ibland fått höra att jag pratar snabbt. Och det här tror jag är förklaringen. Jag är så van vid att om jag stammar eller gör en konstpaus så blir jag direkt avbruten och ifylld. Därför pratar jag snabbt för att ingen ska hinna avbryta mig eller fylla i vad jag ska säga. Det är strunt samma om det är rätt ord man fyller i eller inte. Det är oförskämt och känns ofta väldigt illa för den som stammar. Istället, låt den som stammar ta sin tid den behöver. Det kanske tar lite längre tid men vad gör det? Varför så bråttom? :)
Säg inte ”Jag stammar också ibland.” När någon säger det här till mig så vill jag bara säga ”Nej det gör du inte alls.” Då har man missat hela poängen. Jag förstår att man vill få personen som stammar att kanske känna sig bättre genom att visa på att det inte är något konstigt och att det har hänt att man själv stammar ibland. Men det är inte alls samma sak. En bra jämförelse som jag läste tidigare tycker jag beskriver det ganska bra: Det är som att säga till en blind person att man förstår hur det är ”för jag ser också väldigt dåligt i mörker”. Det är en stor förminskningen att likställa den enstaka stamningen som kan hända alla människor ibland med den kroniska talstörningen stamning. Även fast jag förstår att det säkert är av välvilja.
”Det märks inte att du stammar, det är nog du själv som tänker på det mest (med ett positiv klang, som en komplimang)”. Det här är också något jag har fått höra många gånger. Återigen: Isberget. Det du ser är toppen av ett isberg. Att jag skulle bli glad av att höra att jag inte stammar så mycket är också samma sak som att likställa stamningen med något dåligt. Det är snarare tvärtom. Det får märkas hur mycket som helst och det är ok. Det är så jag är. Jag förstår att man säger det med goda intentioner men undvik det gärna.
Alla människor kämpar med något. En kamp som kanske i vissa fall är osynlig för andra. Vetskapen om att alla har något. Min grej är stamningen. Jag vill också passa på att rikta ett stort tack till alla som har delat sina berättelser och som stöttar Projekt Prata. Ni är modiga och det ni gör betyder mycket. Ett extra stort tack till Andrea som är motorn bakom Projekt Prata. Du inspirerade mig väldigt mycket genom det du har gjort och gör. Det fick mig till att våga. Du tog steget och var den förebilden som jag saknade.
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om det här ämnet. Men det är ingen bok jag ska skriva så här sätter jag punkt.
Hör gärna av dig och tveka inte att fråga om det är något du undrar över!
Kom i kontakt med mig på:
eller instagram: williamprytz
Tack för ordet! ;)
