Resan till friheten

Anders:

Oktober 2021: Jag står på parkeringsplatsen utanför Projekt Pratas event som just har börjat och jag är rädd. Räddare än jag har vågat erkänna för mig själv eller för dem jag har med mig hit som sällskap. Jag ser alla människor där inne och vet att det börjar med mingel och tänker att det här kommer inte att funka. Men så tänker jag efter lite till och inser att det är mitt yngre jag från länge sedan som tillåts styra. Jag är nu över 50 år och skall för första gången i mitt liv träffa och umgås med många andra som stammar, det är ju detta jag vill. Ett djupt andetag och vi går mot dörren… Jag heter Anders och är en person som stammar. Bara att skriva det utan att känna skam och andra negativa känslor är stort och det har varit en lång resa att nå hit. Jag kan inte komma ihåg när jag började stamma eller när jag började se den som ett problem eller hinder men framförallt i tonåren och ganska många år därefter var stamningen det som totalt dominerade mitt liv, och då inte på ett bra sätt. Oerhört mycket undvikande, olika strategier och val som gjordes där stamningen eller snarare en bedömning av risken att behöva prata blev styrande.

Även om stamningen med åren blivit en mindre och mindre del av mitt liv så såg jag ändå på den som ett hinder och något som jag helst inte ville visa för andra. Stamning har för mig tidigare varit så laddat att det har tagit emot ens att läsa om stamning eller söka information, ännu mer då att se och höra andra stamma. Olika händelser i livet gjorde att jag för några år sedan hamnade i ett läge där jag började tänka över min situation, och då också stamningen och vad den egentligen betyder för mig. I samband med detta hittade jag till Projekt Prata som har en syn på stamning som jag verkligen delar och som också är så fantastiskt duktiga på att sätta ord på den synen och sprida positiva budskap. Projekt Prata gjorde att jag kom i gång att se filmer, läsa böcker och söka information, tankar och erfarenheter om stamning.

Jag hade då aldrig tidigare på allvar pratat med någon annan om stamning men via Projekt Prata hittade jag en stamningskompis att bolla med. Det var och är så befriande att obegränsat kunna ”älta stamning” och veta att den andre vet exakt hur det känns. Det känns också jättebra att kunna hjälpa någon annan framåt på sin stamningsresa och livet i allmänhet, vi stöttar varandra i detta.

Jag har också en fantastisk livskamrat och några nära vänner i vars sällskap jag har vågat släppa fram min stamning på ett helt annat sätt än förut och har bara fått positivt tillbaka. Allt detta har gjort att jag numera är mycket mer vän med min stamning och jag har i stort accepterat den även om det fortfarande finns dagar och tillfällen då vi inte är överens.

Jag tror verkligen att bara genom att prata om stamning med andra så löses många knutar upp, det finns en oerhörd positiv kraft i att dela sina tankar och erfarenheter. Numera har jag oftare och oftare stunder där jag pratar på utan att tänka på min stamning, då den finns där men stör mig inte och jag kan fullt ut koncentrera mig på vad jag vill säga och vad andra säger istället för att lägga nästan all energi och hjärnkapacitet på att parera stamningen. Det ger en oerhörd frihetskänsla och jag har insett hur mycket mer det finns att göra och uppleva när stamningsmuren inte är i vägen.

Lite senare oktober 2021: …eventet är över och jag är på väg hemåt uppfylld med ny energi och många tankar. En fantastisk kväll med fantastiska människor som delat sin version av stamning och hur att hantera den. En kväll som jag har tänkt på många gånger sedan dess och som gett mig en rejäl knuff framåt i hur jag ser på min egen stamning och på mig själv. Känslan var och är att nästa gång vill jag stå på den där scenen, prata på mitt sätt och dela mina erfarenheter. Och minglet var helt OK det också, faktiskt. Om någon skulle vilja diskutera mer om stamning, så finns jag på Facebook/Messenger: https://www.facebook.com/anders.johnsson.583/