Välkomna till #ProjektPrata

Hej! 

Mitt namn är Andrea och det är jag som har startat #ProjektPrata. Jag har stammat sedan jag var liten och kände mig länge väldigt ensam i det. Det var aldrig något som pratades om och jag levde med mycket skam och ångest. Det var först när jag träffade andra som stammade i min ålder som jag förstod att stamning inte var något konstigt eller negativt. Sedan ett par år tillbaka är jag aktiv i sociala medier där jag pratar mycket om stamning. Jag driver min personliga blogg andreasays.se och finns på Instagram under @aandreasays. 

För några månader sedan började jag fundera på vad jag mer kunde göra för att få fler att prata om stamning. Många som stammar lever i tystnad och i rädsla för hur människor runt omkring dem ska reagera, för det finns många felaktiga föreställningar som gör att bemötandet inte alltid är en bra upplevelse. Det är vanligt att människor som stammar blir hånade och imiterade, ofta för att omgivningen inte vet vad det är som händer. Tyvärr gör detta att många känner sig hindrade från att träffa nya människor, ta plats i skolan och yrkesliv och andra situationer där muntlig kommunikation förväntas vara flytande.

Det är svårt att prata om saker som är jobbiga. Jag vet själv hur det var när jag mådde dåligt. Inte bara var det svårt att prata om, men jag hade bokstavligt talat också svårt för att prata. I många år var jag tyst; jag pratade endast om jag visste att jag inte skulle stamma, vilket var ganska sällan. Det var aldrig stamningen i sig som gjorde mig deprimerad, utan för mig har det alltid handlat om det jag valde att inte säga. Alla ord som hemsökte mig om nätterna, om och om igen, ältandes för att jag inte vågade säga dem. Alla stunder jag valde att sitta tyst i klassrummet och inte räckte upp handen en enda gång under mina tre år på gymnasiet. Att inte berätta den där roliga historien, att undvika att hälsa på folk på fester, att be mina systrar att ringa samtal åt mig eller beställa mat åt mig på restauranger. Alla stunder som jag övertygade mig själv att jag inte kunde göra något bara för att jag stammade. Det åt upp mig inifrån. 

Jag trodde att jag var ensam med att känna så, men lite visste jag. När jag började att prata om stamning upptäckte jag en helt ny värld. Idag är många av mina vänner människor som stammar. Jag har rest till USA flera gånger för att närvara vid världens största sammandrag för människor som stammar och i somras volontärjobbade jag några veckor på ett läger för barn och ungdomar som stammar i Pennsylvania. Att vara runt andra som stammar är det bästa jag vet. Jag har hittat en familj, ett enormt stödsystem och jag är längre inte ensam. Där hittar jag styrka till att fortsätta prata om stamning och sprida kunskap till min omgivning. 

Med #ProjektPrata kan vi lära oss av varandra och se olikheter som något som kan föra oss samman istället för att sära på oss. Vi är alla bara människor. Det är när vi börjar prata som vi tillsammans kan arbeta mot en bättre värld där människor blir accepterade och inkluderade, respekterade och lyssnade på tills de har pratat klart. 

Oavsett om du är en person som stammar eller inte, välkommen. Tack för att du är här. Nu #pratar vi!

Andrea