Vad säger du, följeslagare?

Stefan Myr:

Jag heter Stefan Myr, är född 1959, bor i Årsta och är uppvuxen nära Spånga Stockholm.

Jag har en besvärlig följeslagare jag inte blir av med. Den gör sig påmind i alla lägen och sätter käppar i hjulen när jag minst anar det. Hela mitt liv har jag försökt komma undan den men den kommer alltid ifatt mig var jag än befinner mig. Så fort jag öppnar munnen knackar den mig på axeln och säger lite retfullt: -"Trodde du att du skulle tillåtas få prata obehindrat! Nä nä. Glöm det! Här ska jag, säger den, göra allt för att ditt prat ska låta så hackigt och otydligt som möjligt. Idag tar vi bokstaven T. T-t. Och fortsätter som vanligt med GR. G-Grr. Du ska gratta din kompis som fyller 50 år, hörde jag. Och hålla ett tal. He he. Du vet väl att det är en massa okända människor på festen som ska lyssna på dig". Gra Gra gr gr gr.. Gr gr gr HHa den äran ppå fffödelsedagen.... ........ det kommer att bli stört omöjligt att hhhhålla t-t-talet. Jag struntar i det. Näe. Nu har jag fått nog av det här! Ska den tillåtas få ha så mycket makt över mig mer? Nej, nu är det dags att bekämpa följeslagaren en gång för alla. Men hur ska jag då gå tillväga? Varför inte börja berätta för omvärlden och föreläsa om den tex. För vilka då egentligen?

Nu gör jag nånting som för bara några år sedan skulle varit helt otänkbart; Våga prata inför er! En större folksamling! Där vartenda litet hackande och stopp i pratet hörs. Som massor med människor ska lyssna på! Trots de hinder i pratet som säkert dyker upp tänker jag kasta mig ut i tomrummet, praktisera vad min talpedagog har lärt mig och stålsätta mig att vara bekväm med det. Jag ska med minnen av stamningssituationer försöka beskriva stamningens dilemma och med fakta reda ut några begrepp kring dess problematik. Det kommer att handla om min utsatthet och ofrihet i talsituationer. Om de knep jag kan ta till för att hitta min röst och få bättre flyt i talet. Om att försöka passa in, bli lyssnad på och bli tagen på allvar. Om min önskan att inte bli betraktad och behandlad som mindre vetande när talet sviker mig. Om våndan i att bli misstänkliggjord och inte trodd på hur jobbigt det kan vara att stamma. Om att sitta fast och inte få tid till att prata klart. Men också om en förstående familj och vänkrets, hopp om framtiden och om hur man kan bemöta och hjälpa fram en som stammar. Det blir en berättelse blandat med både allvar och ljusglimtar.

Ibland får jag höra; men Du stammar väl inte!? Då blir jag nästan chockad för så upplever inte jag det. För det känns som att jag stammar hela tiden eftersom jag alltid försöker ta mig runt talhindren med skiftande resultat. Några, särskilt du som har något talfel, kommer säkert att höra de knep jag tar till för att komma förbi mina blockeringar. Ett sätt att tala på som har blivit en del av min personlighet. Som tonåring lät jag ungefär så här med samma mening du nyss hörde: "Eeeet sssset a-att ttttala pppå ssssom hhhhar bbbbblivi en dddddel a-ammmmin ppppersonllighet" Så skulle det ha låtit en bra dag. Ändå väldigt hackigt och jobbigt att säga. Och ansträngande att lyssna på. Men jag har lärt mig att sänka tonläget, prata mer eftertänksamt och betona och samtidigt pausera mig förbi hindren för att få med mig orden som helhet. Det fungerar i många situationer men inte i alla, vilket jag ska utveckla senare. Detta arbete skulle tidigt ha underlättats av de uppmuntrande orden: -"Jag märker att du kan och är jätteintresserad av det här men att du ibland fastnar i pratet, men vi ska lösa det på bästa sätt på dina villkor". En 10 sekunders mening som skulle ha förändrat mitt liv som ung till det bättre på ett avgörande sätt. Men det fick jag aldrig höra. Jag vill inte lasta min barndoms närmaste omgivning men ingen, förutom en talpedagog, förstod nog vad det skulle betytt för mig att få ha höra den meningen.

Högstadieminne: -"Så var det muntligt läxförhör i historia igen. På Karolinerna och alla årtal och slag. Om det hade varit skriftligt ändå. Jag kan ju det mesta och tycker historia är jättekul. Tänk om jag ändå kunde säga G lättare, för att inte tala om B, A och H. Bara inte såna ord kommer upp så mycket om jag får frågan. Om det ändå hade varit vikarie. Varför måste jag vara med om det här hela tiden? Magistern vet ju att jag är intresserad av historia.....Hoppas han inte tar mig utan bara de som räcker upp handen.....Skit också; nu fick jag frågan om Poltava.......P-------PP....tystnaden i klassrummet är öronbedövande. Sedan fnissar nån till. P brukar inte fastna på läpparna men jag får inte fram det satans ordet...Efter en evighetslång låsning går frågan vidare till en annan i klassen. Vilken idiot jag är! Det var inte bara Karl den tolfte det gick åt helvete för"

Vuxenminne: -"Så var det föräldramöte i nya Montessoriklassen. Jag satte mig naturligtvis fel. Jag blir den sista av tjugo att presentera mig. Snart min tur, en mamma och en pappa kvar och det pulserar i skallen, jag svimmar nog säkert för hjärtat bankar sig snart ur bröstet. Om jag hade fått börja ändå. Och jag som svettas redan efter cyklingen hit. Jag kanske får till det ändå, för inga B och G-ord är med och hjälpljuden är klara att användas om det låser sig ordentligt. Hoppas bara de kommer att lyssna på vad jag säger, för idag är en riktig stamningsdag. Det är nog bara tre föräldrar som har hört mig stamma förut. En verkade tycka att jag var pinsam eftersom han fyllde i ord och inte mötte min blick ordentligt. Jaahh, då var det dags: -Jjag hhheter St-Stefan och är ppappa ttill... Jjjohan Puh, det gick ju ganska bra. Men jag minns knappt något namn eller vilka de var föräldrar till...

Mellanstadieminne: -"Idag sa talpedagog-tanten att jag måste öva mer på andningstekniker för annars kommer jag aldrig sluta stamma. Hur kan hon vara så säker på det? Lätt för henne att säga som aldrig har stammat själv och pratar så perfekt. Jag blir bara snurrig i huvudet av att andas på det konstiga sättet och så hinner jag inte öva på det för då måste jag gå ifrån lektioner och missar viktig löpträning på klubben. Jag har ju kondition så jag andas iallafall rätt när jag springer....".

I grunden bygger mycket oss människor emellan på verbal och visuell kommunikation. Stamning passar sällan in eftersom en person med avbrott i talet och grimaser lätt kan irritera och missförstås av omgivningen. Reaktioner jag har fått så många gånger genom åren. Särskilt när det har gällt att ge ett bra första intryck. Några som stammar jag har mött har lärt sig prata mer flytande med olika metoder som tuffa andningstekniker och med apparater vilka fördröjer feedbacken av rösten. De tycker de har varit bra att ta till, men har visat sig fungera på bara ett fåtal med varierande resultat och vissa har upplevt dem mest som stressande och opraktiska att tillämpa.

Ingen vet ännu vad stamning beror på. En del forskare försöker hitta orsaker i svaga startsignaler till hjärnans talcentrum och brist på signalsubstansen dopamin samt skador på talmuskelnervernas isolerande myelinhölje, andra letar efter ärftliga och psykologiska faktorer. Stamning är ett talfel som förutom småbarnstamning upp till 7-års åldern sällan kan tränas bort helt och hållet. Många blir bättre redan under tonåren, de flesta av sig själva. Ca 90.000 barn, tonåringar och vuxna i Sverige stammar mer eller mindre, av dem är 3 av 4 pojkar och män. Det ger ca 1% av befolkningen och ca 2-3 som stammar i varje svensk normalskola. Bland dem några tystlåtna individer ofta med talrädsla som försöker dölja sitt handikapp, men till synes utan någon funktionsnedsättning med särskilda hjälpbehov.

Många fysiskt och psykiskt handikappade har svårt att passa in och komma till sin rätt fullt ut i samhället. Mycket görs för att förbättra miljön för den funktionsnedsatta. Med handikappanpassning, mediciner och terapier mm försöker man erbjuda alla ett drägligare liv. Men mycket lite eller inget alls görs för att skapa en anpassning till en som stammar. Jag har inte samma förutsättningar som de flesta att ta del av och göra mig hörd i den mångfald som bygger på verbal kommunikation. Som att per telefon gång efter annan misslyckas med att göra mig förstådd hos olika företags kundtjänster. Samt ge ett onödigt nervöst intryck under en anställningsintervju. Eller i skolmiljö. Jag tvingades till att skärpa mig så gott det gick i pratsituationer och med ofta omänskliga ansträngningar försöka finna mig tillrätta i klassrummet. Oftast kände jag mig som en svag, icke fullvärdig människa och tystnade när stamningen satte in som värst. Detta ständiga hänsynstagande till mitt talfel gjorde min tonårstid ganska trist emellanåt med ett påtvingat torftigt språk, där varje dag skulle överlevas i väntan på bättre tider. Jag fick dåligt självförtroende och halkade efter i det mesta, särskilt i skolan.

Det finns elitidrottare som har offrat förstaplatsen bara för att slippa stamma under en segerintervju. Vissa tror att stamning beror på nedtryckta aggressioner eller är orsakat av något skrämmande i livet. Eller att man stammar av osäkerhet för att man antas ljuga och har något att dölja. Tyvärr ganska vanliga uppfattningar.

Att begära av mig som stammar att ställa mig upp och prata, särskilt inför en grupp människor, är som att be en rörelsehindrad att resa sig upp ur rullstolen och börja gå. Eller be en hörselskadad att lyssna noggrant. Eller uppmana en synskadad att se sig för. Det finns hur många situationer som helst som belyser denna tortyr jag har utsatts för, något som har uppmärksammats mest av de som står mig nära. Jag reagerade därför med stressrelaterade symtom som magvärk, trötthet, ilska och sömnstörningar. I gymnasieåldern ställdes jag inför ett vägskäl; anpassning eller försöka finna vägar ut ur eländet. Ska jag fortsätta vara arg och tyst resten av livet? Enklast så, eller?

Att stå framför publik och föreläsa går oftast dåligt. Föredrag ska ju helst hållas utantill eller med hjälp av stödord. Men likt musikerns noter är jag helt beroende av att se hela den skrivna texten, bokstav för bokstav, ord för ord, för att få ett någorlunda bra flyt i talet, för det är ganska mycket att samordna när det ska hållas tal;.....titta på publiken, försöka ta mig förbi prathindren omärkligt och planera inför nästa blockering, se glad och engagerad ut, pausera och betona med eftertryck och hoppas på ett hyfsat resultat. Det blev dåliga betyg när jag inte yttrade mig i klassrummet. -”Du måste vara mer aktiv på lektionerna” sa lärarna. Jag ansågs vara dåligt påläst och okunnig när jag omöjligen kunde tajma in svaren rätt på frågor eller kvickt komma med smarta debattinlägg i diskussioner. Därför blev jag ibland betraktad som trotsig och behandlad som om jag vore dum i huvudet. När jag väl fick fram något så lyssnades det mest på hur det sades, inte direkt på vad jag sa. Som när en svenskalärare uppmanade mig efter ett föredrag om Selma Lagerlöf att undvika bokstaven T i fortsättningen. -'Tack du Tanten men Tänk jag Tog inte Till mig Tidernas mest Taskiga Tips! Förresten, vad Tyckte fröken om föredraget? Själv var jag ganska nöjd med innehållet!'

Några som stammar vågar inte satsa på högre utbildningar utan söker sig till arbetsplatser med tysta uppgifter istället. Jag jobbar som sjukgymnast, ett lagom pratigt yrke tycker jag, där i stort sett ingen bryr sig när jag stammar till. Vägen dit var snårig men inte alls med så mycket talångest och undvikanden som under grundskoleåren. Och under resans gång fick jag, precis som under gymnasieåren, vänner för livet och en identitet värd att kämpa för. Men en tanke som fortfarande finns med mig är; om det inte hade varit för stamningen så hade jag kanske haft möjligheten att komma in på den utbildningen och få det jobbet istället. Pilot och nyhetsuppläsare är två bra exempel på det. Jag har undvikit att gå med i föreningar och gå på möten och fester där det krävs att man måste prata mycket. Därför är jag varken festprisse eller föreningsmänniska. Men att gå och gömma mig har aldrig varit något alternativ. Så det blev att ta tjuren vid hornen, försöka släppa på hämningarna och visa världen att här kommer jag. Bära eller brista. Så Jonas; USA, here we come! Här ska det pratas engelska! Pia; vi ses om 10 veckor!

Högstadieminne: -"Vad är det här för en talpedagog egentligen? Jag tror han stammar lite själv och han börjar inte med att ge mig jobbiga uppgifter att öva på till nästa gång. Vi pratar överhuvudtaget inget om min stamning utan om helt andra saker. Jag stammar faktiskt lite mindre när jag är där och direkt efter när jag går därifrån. Vad bra han känns att gå till. Här vill jag fortsätta!!".

Högstadieminne: -"Nästan alla i klassen skrattade åt musikvikarien som stammade jättemycket. Jag med. Efter lektionen kom en klasskamrat fram till mig och sa att jag inte hade rätt att skratta åt honom eftersom jag stammar själv. Nej vvvvisst, sa jag och höll med och skämdes. Men varför sa hon inte till fler som hade skrattat åt honom?".

Det kan låta som att jag är osäker eller nervöst lagd när jag stammar. Den missuppfattningen slås ofta fast i filmer och böcker med meningar som avslutas med: -"......stammade han nervöst". En förklaring är att låsningarna plötsligt kommer upp i talsituationer i miljöer jag själv inte har valt eller har kontroll över, vilket gör mig nervös, i synnerhet när stamningen är inne i en sämre fas.

Gymnasieminne: -"Nu har jag ringt Fröken Ur 10 gånger och frågat vad klockan är och spelat in det på band. "Hhu mmmyckeää kkklockan?" Och så ska jag ringa till bion och fråga vilken tid nya B-Bondfilmen visas. Vad nervös jag är. Men det ska nog gå bra för talpedagogen visar lugnt med händerna hur jag ska gå upp och ner i tonfallet när hindren kommer och han är blind så han ser inte hur mycket jag grimaserar. -"Biograf Fontänen, vad kan jag stå till tjänst med? Jjo..vvicken t---tid b---börjar a- B---ondffilmen......? Vad bra det gick! Hon hörde nog inte att jag stammar".

Numera behöver man inte tala om vart man ska åka med tunnelbana och buss men ibland tog jag till en annan station eller hållplats som var lättare att säga och fick betala för en dyrare biljett. Utom en gång när jag bara fick fram G-G-G-G till spärrvakten, som snabbt byttes mot Ska- Skanstull istället. Det blev en rask promenad över Skanstullsbron mot Gullmarsplan och jag blev en kupong rikare istället. Inget ont som har något gott med sig. Föreställ dig att du stammar och står i kö till kassan på hamburgerrestaurangen och ska beställa en Big Burger och en Cola..... Du är på helspänn och vet att du kommer att fastna på B och K- orden..... Det finns ingen annan god hamburgare på menyn som är lättare att säga..... Kommer tjejen i kassan vara förstående och ge dig tid att prata eller vända sig till nästa i kön....? Eller fylla i ord åt dig efter att ha gissat vad du skulle säga....Eller titta bort och undvika din blick eftersom det är så pinsamt att se dig stå där och grimasera med underliga läten.....Kommer folk i kön bakom dig fälla otåliga kommentarer och utbyta menande blickar....? Kommer övrig personal bakom disken märka att du står där och hackar....? Framme.....hon möter faktiskt min blick och ser snäll ut: men, "-Öh....., jo, jag vill ha en bibib-bb.....ffffyra cheese å vvatten".

Som barn och tonåring fick jag ibland uppmaningen att ta det lite lugnare, skärpa till mig och prata högre, tydligare, mindre entonigt, långsammare och inte så sluddrigt. Och inte låta så lillgammal. Några avbröt mig och tog över samtalet och bytte ämne. Dessa personer var tyvärr fullständigt omedvetna om vilket lidande jag blev utsatt för då. Tänk om de vetat att det bara hade varit att vänta ut mig så jag hann prata färdigt eller ta om det nyss sagda. Samma utsatthet får deltagarna i radioprogrammet "På minuten" känna på, då de blir avbrutna när de tvekar eller upprepar sig. Men efter sändningen går de fria. Det gör inte en med talfel lika lätt. Dessa exempel är några av många situationer jag så ofta har tvingats anpassa mig efter och vänja mig vid i samtal med oförstående människor. Det medförde att jag stammade mer inför vissa än andra. Men ibland också inför någon jag var lite kär i. Men undantag fanns:

Högstadieminne: -"Vad söt och snäll hon är den där trevliga tjejen som ingår i mitt matlag på paddellägret med Spångagänget. Hon lär mig hur man lagar mat på stormkök och jag får lära henne och hennes kompis hur man paddlar kanot. Vad lätt det känns att prata med henne. Hon låter mig tala till punkt, tittar mig i ögonen, skrattar åt mina försök att skämta och bryr sig inte ett dugg om hur jag pratar. Henne skulle jag vilja bli ihop med, men ingen vill väl ha en pojkvän som stammar. Det blir bara pinsamt. Men skulle vi gifta oss och få barn så skulle de säkert också skämmas över mig. Och någon kommer säkert att ärva min stamning..."

Gymnasieminne: -"Alla måste träna på att stå inför publik och prata. Det gäller dig också. Du om någon behöver öva på det. Du ska inte tro att du ska utgöra något undantag från det, bara för att du påstår att du stammar. Dig är det väl inget synd om. Så farligt är det ju inte....alla stammar lite ibland."

Numera kan man maila och smsa istället för att prata i telefon samt lägga ut sitt liv på olika sociala medier. Det är en avlastning för en del som stammar men leder samtidigt till isolering för andra. Det har haft den fördelen med sig att några som stammar, har övat upp förmågan att uttrycka sig bra i skrift. Likt mig är dessutom många som stammar vänster- och dubbelhänta. Vissa stunder flyter talet på riktigt bra. Det brukar vara kopplat till en lagom uppnådd aktivitetsnivå i kroppen. Därför brukar jag fungera och prata på bra i miljöer som kräver högre simultanförmåga. Lika märkligt men vant och ändå överraskande är de stunder talet blockeras. Orden finns i huvudet men fastnar bara och vill inte komma ut ordentligt. Då blir det svårt att uttala exempelvis bokstaven B i början eller i mitten av ordet. Det hindret brukar tonas ner efter några dagar eller veckor, för att ersättas av något annat svårforcerat ljud.

Talhindren kommer och går i cykler och kan liknas vid hur en del personer med migrän beskriver sin situation. Lite bättre i perioder, sedan sämre igen. Hur oförutsägbart som helst. Jag har testat om alkohol och lugnande tabletter, lite eller mycket sömn och fysisk utmattning kan förbättra pratet, men inget har hjälpt. Jag stammar inte när jag sjunger, viskar och pratar eller läser högt för mig själv. Stamningen lindras när jag spelar en roll, likt Marylin Monroe som bemästrade sin stamning genom att prata barnsligt och övertydligt. Eller när jag experimenterar med olika brytningar och dialekter: 'Nåå, tet är kanska rålit härma ten vinshka prüütningen'. 'Åhh de veetdölaa, sôm i väschötskan dra uut på vokaleraa'. 'Åh siddy, som i daalmålä schyngande bedtona varrje staavelse'. Detta är ett känt fenomen bland oss som stammar och rätt kul att praktisera men de funkaante i leengden då effekten avtar efterhand. Dessutom låter man då bara som nån aannan än den man ee.

Gymnasieminne: -"Va, gick talpedagogen ut nu? Och kvar sitter jag med en tidning jag ska läsa högt ur och spela in allt på band....". De övningar jag fick hos talpedagoger eller själv ägnade mig åt var mycket krävande med sina prestationskrav och tog ofta ner självförtroendet. Som barn fick jag ofta taluppgifter som urartade till ett onödigt tvång med formen av läxförhör som skulle redovisas vid nästa terapitillfälle. Därför vägrade jag gå på talträning i skolan när jag var i 13-års åldern. Men några år senare hittade jag själv efter mycket sökande den rätta talpedagogen som kunde börja hjälpa mig med att ta mig ur förvirringen och talångesten. Allt tragglande med 'ka ka ka' eller 'gr gr gr' och pratande i telefon gick genast mycket lättare med rätt coachning. För äntligen kunde jag få avgöra vad som var bäst för mig, att få starta från noll och sakta börja mejsla fram mitt sätt att prata på. Vi tonade ner ljudandet och fasade in en mjukare konversationsteknik med hela ord istället. Det blev mer som att stamma till än att fullständigt haka upp sig. Ett tillvägagångssätt som kan jämföras med att ta sånglektioner eller lära sig spela ett instrument. Det underlättar för stunden att med olika tekniker få bättre flyt i talet, men känslan av att börja stamma, den sk inre stamningen, med det ständiga planerandet av vartenda ord och ljud som ska bemästras, finns där ändå hela tiden.

Så är det för mig fortfarande. Bara för att omgivningen inte direkt märker av min yttre hörbara stamning innebär inte att jag är fri från mitt handikapp. Långt ifrån, för den förväntade stamningen är ständigt närvarande. Hela tiden kontrollerat med knep som överbryggningar av de svårforcerade ljuden och ibland synonymer till stamningsorden. Men så kortsluter det sig ändå i hjärnan ibland och krampar i halsen och tungan, med ett påföljande tal- kaos. Ingen stamning är den andra lik och vi som stammar är väldigt olika varandra i hur vi låter och upplever vårt talande, men intervallerna i stamningsperioderna och situationen var och när blockeringarna kommer, har vi gemensamt. Som att jag stammar mer när jag pratar med den, vän eller obekant, som precis har ringt på och står utanför dörren. Och att folk ibland inte fattar poängen i en rolig historia jag berättar pga mitt felaktiga sätt att betona och pausera på. Eller att jag stammar mindre inför djur och små barn och den som väntar ut mig. Några personer med psykopatdrag jag mött i livet har trott sig kunna utnyttja min utsatthet och i deras ögon svaghet genom att anmärka på mitt sätt att prata, men där har de huggit i sten.

Lumpenminne: -"Vilken bra granatgevärsinstruktör du var. Och din grupp har rekordet i att snabbast få upp Tält 20 med kamin och kamouflage-nät och allt. Synd bara att du måste stamma så mycket" Att bemästra stamning innebär för mig att hålla huvudet kallt i en aldrig sinande ström av talhinder med en panikartad känsla av maktlöshet när talblockeringarna radas upp i huvudet. Särskilt när hjälpljuden och överbryggningsorden inte fungerar, när de förväntade låsningarna i talplaneringen dyker upp. Jag har landat på en för mig nästan helt acceptabel stamningsnivå, med ett minimum av hackande, grimaser och talrädsla. Men själva stamningsögonblicket kan jag ibland fortfarande uppleva som jobbigt beroende på situationen samt vem och hur många jag pratar med. Som barn blev jag ofta utesluten och inte räknad med riktigt, främst i skolan. Sånt upplever jag inte längre men jag skulle säkert må dåligt av att besöka den högstadieskola jag gick i. Några vägar ut ur mitt utanförskap blev att meka, löpträna och cykla, lyssna på musik och med ironi försöka skämta bort allt det jobbiga i livet med.

Att ständigt bli påmind om sin stamning och med alla uppoffringar talfelet har lett till så upplever vissa det som skamligt att prata om sitt handikapp samt erkänna det faktum att se sig själv som en som stammar. Då är det lätt att tystna och bara vilja glömma bort sig själv och vilja vara lika normal som alla andra och bli tagen för den man är.

Jag vet när det kommer att bli ett enda hackande, ett entonigt utdraget ljudande eller tvärstopp i pratet strax innan de svåra orden och ljuden ska sägas. Jag pausar då, gör ett omtag och tar mig så ur den onda cirkeln. Förr låtsades jag ha glömt vad jag skulle säga och lade till hjälpord eller hjälpljud som 'liksom' eller 'alltså' och 'e' eller 'a' framför hindren och pratade på forcerat utan pauser likt speakern i gamla SF-journaler. Resultatet blev ett osammanhängande lite besynnerligt tal, likt det översatta pratet som ska stämma överens med munrörelserna i dubbade barnfilmer. Jag blev då missförstådd och inte tagen på allvar, vilket bara förstärkte stamningen. Men ändå; någonting i pratväg är ju bättre än ingenting alls. Trendiga uttryck som va, ja ba, typ, liksom, eller hur, alltså och dåra, är inte längre aktuella för mig att ta till eftersom de är överflödiga ord som stör talplaneringen men som tidigare ibland behövdes för ett bättre talflyt. Jag fick hitta på ett annat land än G-G-G; Grekland alltså, när alla frågade var någonstans jag hade blivit så solbränd. Jag har också lättare att säga -"ta å åka hissen" än enbart -"ta hissen" vilket ska pusslas in i en mening med hyfsat flyt i utan att låta alltför konstigt. "T-ta hhhhhiiiiiii... Konstigt egentligen att ett sånt enkelt utandningsljud ska vara så svårt att säga.

Studentminne: -"Va, jag stammar nästan ingenting på banden jag har läst in, som jag och talpedagogen nyss lyssnat av. Kan det bero på att man inte stammar så mycket när man pratar och läser högt för sig själv. Går det att få till i andra situationer och på andra ställen än här? Och inte är det särskilt pinsamt längre att höra min egen inspelade röst. Är det så här jag kan börja ta kontrollen över min stamning i samspråk med andra?

"Mellanstadieminne: Vilket förhör i engelska! Vi har fått i läxa att sjunga Simon & Garfunkel-låtar och magister Björn ska kompa på gitarr. Vad skönt att slippa planera alla orden som ska sägas! Äntligen en modern lärare som förstår oss som har svårt för och är rädda för att prata. Och det känns inte ett dugg jobbigt att översätta de svåra texterna".

Vuxenminne: -"Nu måste jag ringa jobbet, försäkringskassan och sedan skolan för att vabba dottern igen. Att jag måste stamma så mycket just idag. Snart blir det försent att ringa. Alla tror säkert att jag bara hittar på alltihop för att få stanna hemma när de hör hur nervös och osäker jag låter i telefon. Hon kanske inte är så sjuk ändå. Hoppas febern har gått ner lite... Nä, tjejen är ju sjuk och jag får vackert skita i att jag stammar. De får tro vad de vill. Nu ringer jag!"

De flesta människor lyssnar tålmodigt på vad jag har att säga och verkar inte bry sig om att jag hakar upp mig i pratet ibland. Men det finns alltid någon som reagerar, särskilt med osäker blick och som fyller i ord. Då känns det som ett nederlag och som att få ett knytnävsslag i magen. Förr kunde folk tycka synd om mig. Det är förståeligt men det hjälpte mig inte utan ökade bara på känslan av mindervärdighet och otillräcklighet. Några tyckte det var synd att jag stammade och gjorde sig lustig över mig, andra att jag bara överdrev och gjorde mig till och någon kunde undra över varför jag inte gjorde något åt mitt talfel. Men visst, vem skrattar inte till när det hakar upp sig i pratet för någon? Som när jag och en kusin pratade om första människan i rymden. Ga-Ga-Ga-Ga- Gagarin fick jag fram. Hans leende reaktion på det var inte av elakhet.

Eftersom jag inte gjorde så mycket väsen av mig och knappt yttrade mig alls, utan någon psyk- diagnos eller några direkta inlärningssvårigheter, verkade det som om jag inte hade några egentliga hjälpbehov. Men jag behövde verkligen hjälp med att slippa ansträngningen att ständigt tvingas anpassa mig efter samhällets, lärarens eller chefens krav på vad som betraktas som ett normalt konverserande. För jag ville fritt kunna få välja att få vara tyst eller prata och stamma på i utsatta talsituationer. Allt för att slippa anspänning med en känsla av misslyckande.

Men finns det då några vägar ut ur det opålitliga taleländet och något happy end? Gäller det att tidigt lära sig leva med det och sakta finna en rätt utveckling baserat på trial and error? Med rätt stöttning? Ja, det är nog vad det handlar om. Att inte vara rädd att gå sin egen väg. Att överföra kraften från att bekämpa stamningen till att finna lösningar att ro iland livsprojekt och uppsatta mål med, själv och tillsammans med personer man kan lita på. Och samtidigt tidigt lära klara sig själv att på egen hand vända känslan av otrygghet med negativa tankar till mod och styrka till att förbättra livskvaliteten. Att kanske skriva och våga prata om stamningen? Kanske träffa andra som stammar och lära av dem? Några tänkbara sätt att harmoniera mer med den opålitliga följeslagaren.

Jag har önskemål på hur samhället och vardagsmiljön bättre skulle kunna anpassas till mig som stammar. Det kan bli ett sätt att underlätta mitt och kanske andras liv och förbättra bemötandet och attityden mot oss. Också för att komma tillrätta med en del fördomar och missförstånd som råder kring stamning. Som att stamningen har sitt ursprung i en nervöst lagd personlighet med ett starkt bekräftelsebehov eller att det är föräldrars fel att barnet stammar. Mina önskemål är:

• att barn som visar tecken på stamning, snabbt analyseras av logopeder med rutiner i föräldra- förskole- och skolsamverkan i bemötandet och i terapin.

• att man, främst i skolmiljö betraktar och behandlar stamning som en funktionsnedsättning.

• att en som stammar inte ska behöva tvingas till att prata, varken enskilt eller i grupp, utan att först ha godkänt det med hänsyn taget till dagsformen och gruppstorleken. Därför ska alternativa individuella kommunikations- examinations- och föreläsningsformer kunna erbjudas. Detta är särskilt viktigt att införa i skolmiljö där respektive lärare anpassar kunskapsmål och kursplaner efter hans/hennes behov och förutsättningar.

• Och sist att berörda myndigheter och personer sprider mer information om stamning på apotek, skolor och förskolor, på arbetsplatser, på nätet, i tidningar, på radio och tv.

Mig veterligen finns det inga historier hämtat ur verkliga livet om hur stamning plötsligt bara har gett med sig. På Youtube finner man märkliga "bota din stamning på 10 min"-klipp. I filmen "En fisk kallad Wanda" blir en stammande Michael Palin av med sitt talfel när han kör över Kevin Kline med en ångvält. Kul, men drastiskt kanske att ta till för att bli kvitt plågoanden... Monty Pythons galna humor har verkligen bidragit till att lättare ta mig igenom jobbiga faser i livet, särskilt under ungdomsåren.

Högskoleminne: -"Tänk om jag kunde prata lika flytande som den där suveräna psykologiläraren. Då skulle jag nog också kunna hålla i intressanta seminarier och bli lika populär som hon är. Kanske en dag ändå..?

Med dessa ord och tankar hoppas jag att du har fått en klarare bild och mer kunskaper i hur en som stammar kan ha det. Hur jag önskar bli bättre förstådd i min strävan att få det mer tryggt och kravlöst runt mig i talsituationer samt att få prata till punkt utan att bli avbruten. En förståelse som leder till att min stamning inte ska behöva upplevas som ett handikapp lika starkt längre. Att den som har tystnat, särskilt yngre, känner sig mindre ensamma och mer värda att bli lyssnade på, finner sin röst och får större acceptans till sina talhinder. Och att bara försöka stå ut när någon skrattar eller härmas och aldrig ge upp slitet hos den rätta logopeden/talpedagogen. Därtill finna en livskamrat och ett stabilt umgänge, bilda familj, hitta en anpassad skolform och ett intressant yrke. Och umgås med kompisar som man kan göra en massa kul saker tillsammans med utan att behöva snacka hela tiden. Vänner vilka ser Dig som en tillgång. För allt kan bara bli bättre med tiden i umgänget med personer som hör och förstår dig. Jag hoppas också att fler med andra tal- och röstproblem finner rätt hjälp och börjar våga prata mer och gör sig hörda på sina egna villkor med mindre prestationskrav och tidspress på sig själva och från omgivningen. Så vi kan få bättre möjligheter till att vila i relation till andra för stunden. För vi finns där ute och har så mycket osagt vi vill säga, på vårt eget sätt som vi känner för det. Och ja, det går att tala med flyt på andra ställen än hos logopeden och pedagogen. Och tjejen från paddellägret blev sedermera min fru och varken hon eller någon av våra 4 barn har skämts över mig när jag stammar, säger de! Vad säger du om det va, följeslagaren?!

Tack för ordet!

Stefan med dottern Jenny som är logoped.