• Projekt Prata

Vad säger du, följeslagare?

Stefan Myr:


Jag heter Stefan Myr, är född 1959, bor i Årsta och är uppvuxen nära Spånga Stockholm.


Jag har en besvärlig följeslagare jag inte blir av med. Den gör sig påmind i alla lägen och sätter käppar i hjulen när jag minst anar det. Hela mitt liv har jag försökt komma undan den men den kommer alltid ifatt mig var jag än befinner mig. Så fort jag öppnar munnen knackar den mig på axeln och säger lite retfullt: -"Trodde du att du skulle tillåtas få prata obehindrat! Nä nä. Glöm det! Här ska jag, säger den, göra allt för att ditt prat ska låta så hackigt och otydligt som möjligt. Idag tar vi bokstaven T. T-t. Och fortsätter som vanligt med GR. G-Grr. Du ska gratta din kompis som fyller 50 år, hörde jag. Och hålla ett tal. He he. Du vet väl att det är en massa okända människor på festen som ska lyssna på dig". Gra Gra gr gr gr.. Gr gr gr HHa den äran ppå fffödelsedagen.... ........ det kommer att bli stört omöjligt att hhhhålla t-t-talet. Jag struntar i det. Näe. Nu har jag fått nog av det här! Ska den tillåtas få ha så mycket makt över mig mer? Nej, nu är det dags att bekämpa följeslagaren en gång för alla. Men hur ska jag då gå tillväga? Varför inte börja berätta för omvärlden och föreläsa om den tex. För vilka då egentligen?


Nu gör jag nånting som för bara några år sedan skulle varit helt otänkbart; Våga prata inför er! En större folksamling! Där vartenda litet hackande och stopp i pratet hörs. Som massor med människor ska lyssna på! Trots de hinder i pratet som säkert dyker upp tänker jag kasta mig ut i tomrummet, praktisera vad min talpedagog har lärt mig och stålsätta mig att vara bekväm med det. Jag ska med minnen av stamningssituationer försöka beskriva stamningens dilemma och med fakta reda ut några begrepp kring dess problematik. Det kommer att handla om min utsatthet och ofrihet i talsituationer. Om de knep jag kan ta till för att hitta min röst och få bättre flyt i talet. Om att försöka passa in, bli lyssnad på och bli tagen på allvar. Om min önskan att inte bli betraktad och behandlad som mindre vetande när talet sviker mig. Om våndan i att bli misstänkliggjord och inte trodd på hur jobbigt det kan vara att stamma. Om att sitta fast och inte få tid till att prata klart. Men också om en förstående familj och vänkrets, hopp om framtiden och om hur man kan bemöta och hjälpa fram en som stammar. Det blir en berättelse blandat med både allvar och ljusglimtar.


Ibland får jag höra; men Du stammar väl inte!? Då blir jag nästan chockad för så upplever inte jag det. För det känns som att jag stammar hela tiden eftersom jag alltid försöker ta mig runt talhindren med skiftande resultat. Några, särskilt du som har något talfel, kommer säkert att höra de knep jag tar till för att komma förbi mina blockeringar. Ett sätt att tala på som har blivit en del av min personlighet. Som tonåring lät jag ungefär så här med samma mening du nyss hörde: "Eeeet sssset a-att ttttala pppå ssssom hhhhar bbbbblivi en dddddel a-ammmmin ppppersonllighet" Så skulle det ha låtit en bra dag. Ändå väldigt hackigt och jobbigt att säga. Och ansträngande att lyssna på. Men jag har lärt mig att sänka tonläget, prata mer eftertänksamt och betona och samtidigt pausera mig förbi hindren för att få med mig orden som helhet. Det fungerar i många situationer men inte i alla, vilket jag ska utveckla senare. Detta arbete skulle tidigt ha underlättats av de uppmuntrande orden: -"Jag märker att du kan och är jätteintresserad av det här men att du ibland fastnar i pratet, men vi ska lösa det på bästa sätt på dina villkor". En 10 sekunders mening som skulle ha förändrat mitt liv som ung till det bättre på ett avgörande sätt. Men det fick jag aldrig höra. Jag vill inte lasta min barndoms närmaste omgivning men ingen, förutom en talpedagog, förstod nog vad det skulle betytt för mig att få ha höra den meningen.


Högstadieminne: -"Så var det muntligt läxförhör i historia igen. På Karolinerna och alla årtal och slag. Om det hade varit skriftligt ändå. Jag kan ju det mesta och tycker historia är jättekul. Tänk om jag ändå kunde säga G lättare, för att inte tala om B, A och H. Bara inte såna ord kommer upp så mycket om jag får frågan. Om det ändå hade varit vikarie. Varför måste jag vara med om det här hela tiden? Magistern vet ju att jag är intresserad av historia.....Hoppas han inte tar mig utan bara de som räcker upp handen.....Skit också; nu fick jag frågan om Poltava.......P-------PP....tystnaden i klassrummet är öronbedövande. Sedan fnissar nån till. P brukar inte fastna på läpparna men jag får inte fram det satans ordet...Efter en evighetslång låsning går frågan vidare till en annan i klassen. Vilken idiot jag är! Det var inte bara Karl den tolfte det gick åt helvete för"


Vuxenminne: -"Så var det föräldramöte i nya Montessoriklassen. Jag satte mig naturligtvis fel. Jag blir den sista av tjugo att presentera mig. Snart min tur, en mamma och en pappa kvar och det pulserar i skallen, jag svimmar nog säkert för hjärtat bankar sig snart ur bröstet. Om jag hade fått börja ändå. Och jag som svettas redan efter cyklingen hit. Jag kanske får till det ändå, för inga B och G-ord är med och hjälpljuden är klara att användas om det låser sig ordentligt. Hoppas bara de kommer att lyssna på vad jag säger, för idag är en riktig stamningsdag. Det är nog bara tre föräldrar som har hört mig stamma förut. En verkade tycka att jag var pinsam eftersom han fyllde i ord och inte mötte min blick ordentligt. Jaahh, då var det dags: -Jjag hhheter St-Stefan och är ppappa ttill... Jjjohan Puh, det gick ju ganska bra. Men jag minns knappt något namn eller vilka de var föräldrar till...


Mellanstadieminne: -"Idag sa talpedagog-tanten att jag måste öva mer på andningstekniker för annars kommer jag aldrig sluta stamma. Hur kan hon vara så säker på det? Lätt för henne att säga som aldrig har stammat själv och pratar så perfekt. Jag blir bara snurrig i huvudet av att andas på det konstiga sättet och så hinner jag inte öva på det för då måste jag gå ifrån lektioner och missar viktig löpträning på klubben. Jag har ju kondition så jag andas iallafall rätt när jag springer....".


I grunden bygger mycket oss människor emellan på verbal och visuell kommunikation. Stamning passar sällan in eftersom en person med avbrott i talet och grimaser lätt kan irritera och missförstås av omgivningen. Reaktioner jag har fått så många gånger genom åren. Särskilt när det har gällt att ge ett bra första intryck. Några som stammar jag har mött har lärt sig prata mer flytande med olika metoder som tuffa andningstekniker och med apparater vilka fördröjer feedbacken av rösten. De tycker de har varit bra att ta till, men har visat sig fungera på bara ett fåtal med varierande resultat och vissa har upplevt dem mest som stressande och opraktiska att tillämpa.


Ingen vet ännu vad stamning beror på. En del forskare försöker hitta orsaker i svaga startsignaler till hjärnans talcentrum och brist på signalsubstansen dopamin samt skador på talmuskelnervernas isolerande myelinhölje, andra letar efter ärftliga och psykologiska faktorer. Stamning är ett talfel som förutom småbarnstamning upp till 7-års åldern sällan kan tränas bort helt och hållet. Många blir bättre redan under tonåren, de flesta av sig själva. Ca 90.000 barn, tonåringar och vuxna i Sverige stammar mer eller mindre, av dem är 3 av 4 pojkar och män. Det ger ca 1% av befolkningen och ca 2-3 som stammar i varje svensk normalskola. Bland dem några tystlåtna individer ofta med talrädsla som försöker dölja sitt handikapp, men till synes utan någon funktionsnedsättning med särskilda hjälpbehov.

Många fysiskt och psykiskt handikappade har svårt att passa in och komma till sin rätt fullt ut i samhället. Mycket görs för att förbättra miljön för den funktionsnedsatta. Med handikappanpassning, mediciner och terapier mm försöker man erbjuda alla ett drägligare liv. Men mycket lite eller inget alls görs för att skapa en anpassning till en som stammar. Jag har inte samma förutsättningar som de flesta att ta del av och göra mig hörd i den mångfald som bygger på verbal kommunikation. Som att per telefon gång efter annan misslyckas med att göra mig förstådd hos olika företags kundtjänster. Samt ge ett onödigt nervöst intryck under en anställningsintervju. Eller i skolmiljö. Jag tvingades till att skärpa mig så gott det gick i pratsituationer och med ofta omänskliga ansträngningar försöka finna mig tillrätta i klassrummet. Oftast kände jag mig som en svag, icke fullvärdig människa och tystnade när stamningen satte in som värst. Detta ständiga hänsynstagande till mitt talfel gjorde min tonårstid ganska trist emellanåt med ett påtvingat torftigt språk, där varje dag skulle överlevas i väntan på bättre tider. Jag fick dåligt självförtroende och halkade efter i det mesta, särskilt i skolan.


Det finns elitidrottare som har offrat förstaplatsen bara för att slippa stamma under en segerintervju. Vissa tror att stamning beror på nedtryckta aggressioner eller är orsakat av något skrämmande i livet. Eller att man stammar av osäkerhet för att man antas ljuga och har något att dölja. Tyvärr ganska vanliga uppfattningar.


Att begära av mig som stammar att ställa mig upp och prata, särskilt inför en grupp människor, är som att be en rörelsehindrad att resa sig upp ur rullstolen och börja gå. Eller be en hörselskadad att lyssna noggrant. Eller uppmana en synskadad att se sig för. Det finns hur många situationer som helst som belyser denna tortyr jag har utsatts för, något som har uppmärksammats mest av de som står mig nära. Jag reagerade därför med stressrelaterade symtom som magvärk, trötthet, ilska och sömnstörningar. I gymnasieåldern ställdes jag inför ett vägskäl; anpassning eller försöka finna vägar ut ur eländet. Ska jag fortsätta vara arg och tyst resten av livet? Enklast så, eller?


Att stå framför publik och föreläsa går oftast dåligt. Föredrag ska ju helst hållas utantill eller med hjälp av stödord. Men likt musikerns noter är jag helt beroende av att se hela den skrivna texten, bokstav för bokstav, ord för ord, för att få ett någorlunda bra flyt i talet, för det är ganska mycket att samordna när det ska hållas tal;.....titta på publiken, försöka ta mig förbi prathindren omärkligt och planera inför nästa blockering, se glad och engagerad ut, pausera och betona med eftertryck och hoppas på ett hyfsat resultat. Det blev dåliga betyg när jag inte yttrade mig i klassrummet. -”Du måste vara mer aktiv på lektionerna” sa lärarna. Jag ansågs vara dåligt påläst och okunnig när jag omöjligen kunde tajma in svaren rätt på frågor eller kvickt komma med smarta debattinlägg i diskussioner. Därför blev jag ibland betraktad som trotsig och behandlad som om jag vore dum i huvudet. När jag väl fick fram något så lyssnades det mest på hur det sades, inte direkt på vad jag sa. Som när en svenskalärare uppmanade mig efter ett föredrag om Selma Lagerlöf att undvika bokstaven T i fortsättningen. -'Tack du Tanten men Tänk jag Tog inte Till mig Tidernas mest Taskiga Tips! Förresten, vad Tyckte fröken om föredraget? Själv var jag ganska nöjd med innehållet!'


Några som stammar vågar inte satsa på högre utbildningar utan söker sig till arbetsplatser med tysta uppgifter istället. Jag jobbar som sjukgymnast, ett lagom pratigt yrke tycker jag, där i stort sett ingen bryr sig när jag stammar till. Vägen dit var snårig men inte alls med så mycket talångest och undvikanden som under grundskoleåren. Och under resans gång fick jag, precis som under gymnasieåren, vänner för livet och en identitet värd att kämpa för. Men en tanke som fortfarande finns med mig är; om det inte hade varit för stamningen så hade jag kanske haft möjligheten att komma in på den utbildningen och få det jobbet istället. Pilot och nyhetsuppläsare är två bra exempel på det. Jag har undvikit att gå med i föreningar och gå på möten och fester där det krävs att man måste prata mycket. Därför är jag varken festprisse eller föreningsmänniska. Men att gå och gömma mig har aldrig varit något alternativ. Så det blev att ta tjuren vid hornen, försöka släppa på hämningarna och visa världen att här kommer jag. Bära eller brista. Så Jonas; USA, here we come! Här ska det pratas engelska! Pia; vi ses om 10 veckor!


Högstadieminne: -"Vad är det här för en talpedagog egentligen? Jag tror han stammar lite själv och han börjar inte med att ge mig jobbiga uppgifter att öva på till nästa gång. Vi pratar överhuvudtaget inget om min stamning utan om helt andra saker. Jag stammar faktiskt lite mindre när jag är där och direkt efter när jag går därifrån. Vad bra han känns att gå till. Här vill jag fortsätta!!".


Högstadieminne: -"Nästan alla i klassen skrattade åt musikvikarien som stammade jättemycket. Jag med. Efter lektionen kom en klasskamrat fram till mig och sa att jag inte hade rätt att skratta åt honom eftersom jag stammar själv. Nej vvvvisst, sa jag och höll med och skämdes. Men varför sa hon inte till fler som hade skrattat åt honom?".


Det kan låta som att jag är osäker eller nervöst lagd när jag stammar. Den missuppfattningen slås ofta fast i filmer och böcker med meningar som avslutas med: -"......stammade han nervöst". En förklaring är att låsningarna plötsligt kommer upp i talsituationer i miljöer jag själv inte har valt eller har kontroll över, vilket gör mig nervös, i synnerhet när stamningen är inne i en sämre fas.


Gymnasieminne: -"Nu har jag ringt Fröken Ur 10 gånger och frågat vad klockan är och spelat in det på band. "Hhu mmmyckeää kkklockan?" Och så ska jag ringa till bion och fråga vilken tid nya B-Bondfilmen visas. Vad nervös jag är. Men det ska nog gå bra för talpedagogen visar lugnt med händerna hur jag ska gå upp och ner i tonfallet när hindren kommer och han är blind så han ser inte hur mycket jag grimaserar. -"Biograf Fontänen, vad kan jag stå till tjänst med? Jjo..vvicken t---tid b---börjar a- B---ondffilmen......? Vad bra det gick! Hon hörde nog inte att jag stammar".


Numera behöver man inte tala om vart man ska åka med tunnelbana och buss men ibland tog jag till en annan station eller hållplats som var lättare att säga och fick betala för en dyrare biljett. Utom en gång när jag bara fick fram G-G-G-G till spärrvakten, som snabbt byttes mot Ska- Skanstull istället. Det blev en rask promenad över Skanstullsbron mot Gullmarsplan och jag blev en kupong rikare istället. Inget ont som har något gott med sig. Föreställ dig att du stammar och står i kö till kassan på hamburgerrestaurangen och ska beställa en Big Burger och en Cola..... Du är på helspänn och vet att du kommer att fastna på B och K- orden..... Det finns ingen annan god hamburgare på menyn som är lättare att säga..... Kommer tjejen i kassan vara förstående och ge dig tid att prata eller vända sig till nästa i kön....? Eller fylla i ord åt dig efter att ha gissat vad du skulle säga....Eller titta bort och undvika din blick eftersom det är så pinsamt att se dig stå där och grimasera med underliga läten.....Kommer folk i kön bakom dig fälla otåliga kommentarer och utbyta menande blickar....? Kommer övrig personal bakom disken märka att du står där och hackar....? Framme.....hon möter faktiskt min blick och ser snäll ut: men, "-Öh....., jo, jag vill ha en bibib-bb.....ffffyra cheese å vvatten".


Som barn och tonåring fick jag iblan