Varför äter jag cheeseburgare?

Malin Nyberg:

På högstadiet brukade jag och mina vänner åka till Mc’Donalds efter skolan. Jag kände mig så vuxen när jag kunde åka dit utan mamma eller pappa och beställa vad jag ville ha helt själv. Jag kunde ta två glassar utan att behöva be om lov. Jag hade alltid ätit Lilla menyn med hamburgare. Jag ville aldrig prova något nytt, det var ju så gott. Men nu, när jag stod där själv och skulle beställa, knöt det sig i magen.

Ordet hamburgare har ju bokstavsordningen M-B som är ett ljud som jag alltid fastnar på. Jag har svårt att säga min bästa kompis namn, AmaNDa och lika svårt att ropa på min kusin, ANDreas. Mina kompisar beställde före mig och när det till slut blev min tur, vad hände? Utan att tänka beställde jag en Lilla menyn med en... cheeseburgare (!!). Och jag gillade inte ens cheeseburgare, osten tog ju över hela smaken. Men skammen över att stå på Mc’donalds och inte få fram ordet ”hamburgare” var större än att äta något jag egentligen inte gillade. Jag minns att det smakade illa och att jag försökte peta bort osten lite snyggt utan att någon skulle märka, för jag ville inte erkänna att jag beställt något jag inte gillade.

Idag, 17 år senare äter jag fortfarande cheeseburgare och idag tycker jag till och med att det är godare. Jag lärde mig att gilla det mer, för alternativet, att beställa något som jag inte kunde säga, fanns helt enkelt inte. 

När jag tänker tillbaka på mitt liv och hur stamningen har påverkat mig, finns det två sidor. Det finns först den sidan som har gjort och fortfarande gör ont, exempelvis de som har härmat eller skrattat åt mig eller rynkat på näsan när de hör att jag stammar. Det gör också ont när någon fyller i ord (och ibland fyller i fel ord) eller när någon säger att de förstår hur det känns att stamma för de brukar också göra det när de är stressade eller nervösa. Jag vet att den kommentaren troligtvis kommer från välvilja (att jag inte ska känna mig ensam) men för mig är det bland det jobbigaste som finns att höra. Jag brukar likställa det med att säga till en blind person att man förstår för ”jag ser också väldigt dåligt i mörker”. Det är inte samma sak och det sårar mig oftast mer än vad folk förstår. Jag kan ägna rader och åter rader och berätta vilka sköra punkter jag har gällande min stamning. Det är verkligen min akilleshäl och ska man såra mig så är det där man ska trycka till.

Men den andra sidan av min stamning, den som inte gör ont, där finns en stolthet och en envishet som jag började utveckla med hjälp av min samhällskunskapslärare Hans. Jag kom från en låg- och mellanstadieskola där eleverna skrattat åt mig och från en högstadieskola där jag inte behövde prata inför någon. De tillät mig att gömma mig bakom min stamning, vilket jag där och då varit så tacksam över. När jag började på gymnasiet minns jag paniken och min iver att övertala lärarna att jag inte skulle behöva prata inför någon.

När samhällskunskapen började och jag mötte Hans, då sa han nej. Jag skulle genomföra alla muntliga moment precis som alla andra men med viss modifikation. I årskurs ett fick jag stå framme vid tavlan och redovisa precis som alla andra, samma uppgift, samma material men jag behövde bara redovisa inför honom. Efter ett tag fick jag välja en vän som också satt med och lyssnade. Samtidigt gav Hans mig råd att försöka hitta det sätt som fungerade bäst för mig när jag skulle prata inför folk. Fungerade det bäst att läsa innantill eller memorera? Ha stödord eller stödbilder? Det har runnit många tårar inför de muntliga redovisningarna och jag minns alltid hjärtklappningen vid varje ny kursstart om läraren sa att kursen innehöll ett muntligt delmoment. Allt eftersom kurserna avlöste varandra, fyllde han på i klassrummet. I årskurs tre stod jag framför hela klassen och vissa gånger stammade jag inte ens alls. Hans hade hjälpt mig att hitta min teknik och samtidigt gett mig mod att vara den jag är och insikten att jag aldrig behövde skämmas. Jag var precis som alla andra, jag behövde bara lite längre tid att prata ibland och det var ok. 

Den teknik jag arbetade fram är att jag memorerar allting och har små, enstaka stödord. Jag har lärt mig att min stamning minskar när jag pratar på fri hand och när får jag välja mina ord själv. Att Hans inte tillät mig att gömma mig och därigenom utvecklade mig och mitt tal, gav mig modet att ta ett jobb som ungdomsreporter där jag tvingades intervjua främmande människor på stan. Det gav mig också modet att sätta mig i kassan på Hemköp och på senare år också modet att stå och prata inför 100 okända personer i arbetsrelaterade sammanhang. Min resa till där jag är idag, började med Hans envishet och hans tro på mig.

Det har jag honom allt att tacka för, fler lärare borde vara som Hans. Och idag, då skulle jag faktiskt våga beställa en hamburgare, om jag nu skulle bli sugen på det.