Majoriteten av de som stammar har, eller har haft, ångest kopplad till sin stamning. Detta är något som inte behöver vara konstant och betyder inte att människor som stammar oundvikligt mår dåligt. Det är även viktigt att veta att stamning i sig inte orsakar ångest. Stamning som stamning är ett sätt att prata på. Ofta tillkommer negativa konsekvenser till följd av den stigma som finns i omgivningen som gör att stamning byggs upp till ett fel; ett problem. 

 

Stamning påverkar människor olika mycket. Vissa går genom hela livet utan att ägna mycket tanke åt sin stamning, medan andra påverkas mer. Det har mer att göra med hur man är som person än hur mycket eller hur lite man stammar. Det är därför inte mängd stamning som styr, utan hur personen i fråga ser på sin identitet kopplad till stamningen.

 

För många som stammar kan det kännas obekvämt att prata i vissa, eller alla, sociala situationer. Talrädsla och social ångest förekommer hos människor som stammar och det är vanligt att människor försöker att dölja sin stamning för att de är oroliga att de inte kommer att bli accepterade av sin omgivning om stamningen "kommer ut". Detta kan göra att människor som stammar väljer att vara tysta eller exempelvis bestämmer sig för att stanna hemma istället för att vara ute bland folk. Att försöka dölja sin stamning kallas för dold stamning. Det kan ni läsa om här. 

​

Ofta är det osäkerheten kring stamningens beteende som påverkar mest; känslan av att inte ha kontroll över sitt tal. Eftersom stamning är nyckfull och kan komma och gå kan det vara jobbigt att aldrig veta när eller hur den dyker upp. Det kan göra det svårt att acceptera sin stamning som den är i hoppet om att den ska försvinna. Med den stigma och okunskap som finns om stamning är det inte konstigt att även vi som stammar är övertygade att den går att "jobba bort". Vi har ofta inte sett eller fått höra andra alternativ eller synsätt där stamning får samexistera med övriga delar av samhället. 

​

Många som stammar lever i rädsla för omgivningens reaktioner. Det kan vara till följd av mobbning, förminskande kommentarer eller okunskap som gör att människor som stammar utvecklar negativa föreställningar om sig själv och sin stamning. Detta kan göra att människor som stammar utvecklar låg självkänsla och inte tror att de kan göra samma saker som andra kan. I skolan kanske barn inte vill göra muntliga uppgifter och i arbetslivet kan människor välja yrken där de inte behöver prata. 

​

Mår man mycket dåligt över sin stamning finns det hjälp att få. Vi uppmuntrar människor som stammar att ta hjälp av en logoped eller terapeut för att reda ut sina känslor och beteenden kring stamningen. Det finns även stödgrupper, både digitalt och på plats, där människor som stammar kan ta kontakt med andra som stammar. Det kan hjälpa att se att man inte är ensam och att det finns miljontals människor som vet precis hur det känns. Med det sagt kan stamningsvärlden vara en djungel och ibland är det svårt att hitta rätt hjälp; det kan vara bra att man är förberedd att det finns en stark internaliserad stigma hos vissa som stammar som inte är hjälpsam om man vill acceptera sin stamning. Omringa dig med människor som inte ser stamning som ett fel utan som en möjlighet; där stamning får finnas och ta plats utan någon värdering; och där det finns bredd för att låta processen ta den tid det tar. 

​

Fråga dig sen vem som bestämmer att du inte får prata så som du gör. 

​

(Svaret kanske är överraskande: det är ofta du själv!)